Några bilder till!

Dags för ett par bilder till från min resa! Fokus den här gången ligger på miljöer och ting som av någon anledning fångat mitt intresse. Klicka på bilden för att se den i större format!



Idag skulle Joel, Addie och jag fotvandrat i bergen här i Merida, men som den vakne läsaren förstår av ovanstående bild, blev det inte mycket av den fotvandringen. Observera särskilt den gula skylten i bildens mitt!



I Venezuela finns det en klar överrepresentation av dylika fordon. Var och varannan bil är en gammal Chrysler, Dodge eller Chevrolet från sjuttiotalet - vanligtvis mycket välhållna. Kan det bero på att bensinpriset i landet är rekordlågt? Fina är de i alla fall!



I Cartagenas gamla delar möts stadsflanören av undersköna vyer vart blicken än vänds. Dörren på bilden gick jag förbi en ganska tidig morgon, när gatorna var nästan folktomma.



Midsommarafton tillbringades på Isla del Rosario utanför Cartagena, där det snorklades, dracks goda drinkar och lapades sol i stora mängder! Min rygg var helt sönderbränd dagen efter - snorkling sätter sina spår!

Midsommarsnorkling, caipirinhas och rå fisk

I Bogota upptäckte vi ganska snart att turister från Europa inte är en vanlig syn på stadens gator. Varhelst vi begav oss i staden väckte vi viss uppståndelse - när Ben, Ian, Thomas och jag besökt Botero-museet en eftermiddag och slagit oss ned på ett soldränkt torg en gata därifrån uppmärksammades vi snart och det dröjde inte länge förrän människor kom fram och ville fotografera oss, hälsa oss välkomna till landet och fråga varifrån vi kom.

Längs mångmiljonstadens gator vandrade vi och njöt av folkvimlet och det behagliga, om än något kyliga klimatet i stadens centrala delar. Här avlade vi också visit hos den lokala hamburgerkedjan El Corral, som enligt välbekant amerikanskt manér serverar snabbmat på löpande band.

Från Bogota begav vi oss i buss till en liten stad, Villa de Leyva, några timmars resa. Staden är makalöst vacker med kullerstenslagda gator och låga, vita hus med gröna detaljer och vackert smidda gatlyktor. Även här njöt vi av tillvaron, provade den lokala candelazon - ett slags varm, glöggliknande dryck tillagad av aguardiente (lokalt, aniskryddat brännvin), citron och en mängd kryddor - och kikade på Sveriges insats mot England i fotbolls-VM. Resultatet får väl sägas vara önskvärt, med tanke på husfriden i vår lastbil.

En natt tillbringade vi i Villa de Leyva - sedan begav vi oss åter mot Bogota. På vägen till Bogota stannade vi till i Zipaquira och besökte den andlöst vackra katedral som man huggit ur berget djupt nere i en saltgruva. Katedralen består av tre skepp som ligger i anslutning till varandra - kyrkrummen sträcker sig tiotals meter upp i bergets halvdunkel och är av varierande längd. Ett fantastiskt besök!

Nästa dag begav vi oss med flyg från Bogota till Cartagena på Colombias nordkust. Att komma från Bogotas något kyliga luft till den tropiska, fuktiga hettan i Cartagena var något av en chock. Eftermiddagen ägnade vi åt att försöka acklimatisera oss genom att vandra genom Cartagenas gamla delar, där pastellfärgade hus från kolonialtiden lutar sig över trånga gator och lummiga torg och skapar en behaglig svalka.

Midsommarafton tillbringade vi med att åka båt till Islas del Rosario, en liten ögrupp utanför Cartagenas, där vi lånade utrustning och snorklade över korallreven i de varma vattnen och drack caipirinhas i skuggan av stora parasoll på stranden. Stora, hotfulla moln smög sig in från havet under eftermiddagen och när vi lämnade ön vid tretiden började ett häftigt oväder härja, ett oväder som varade hela kvällen. När vi letade upp en restaurang i Cartagena under kvällen, hoppade vi mellan vattenpölar och försökte undkomma de värsta skyfallen.

Vi fann en liten restaurang i stadens gamla kvarter, där jag - Midsommarafton till ära - beställde in ceviche, en colombiansk specialitet som till stora delar består av rå fisk. Gott!

I förrgår var det så dags att åter flyga till Bogota och därifrån till landets östra delar och gränsstaden Cucuta, där vi skulle återförenas med vår lastbil och korsa gränsen till Venezuela. Så blev det inte: när vi landat i Bogota väntade vi på information om vår flight till Cucuta, men någon sådan kom inte upp på skärmarna. Vi väntade och väntade och när tiden för incheckning närmade sig, frågade vi i informationsdisken. Där fick vi veta att vi skulle befunnit oss i en annan terminal och att vi redan missat flyget. Illa.

Märkligt nog åtog sig flygbolaget allt ansvar för att vi missat planet, bokade om våra biljetter till nästa morgon och ordnade rum till oss på det luxuösa fyrstjärniga hotellet Von Humboldt i Bogota. Här serverades vi, av livréklädda servitörer med vita handskar, en vällagad, god middag och kunde så småningom dra oss tillbaka till våra spatiösa rum som erbjöd all upptänklig bekvämlighet. Inte illa.

Tyvärr var det dags att bege sig från hotellet redan klockan fyra nästföljande morgon för att hinna med nästa flyg till gränsen. Den här gången gick allt som det skulle och vi mötte AJ och lastbilen vid sjutiden på morgonen på Cucutas flygplats.

Gårdagen tillbringade vi med att sitta i kö till gränsen i Venezuela (ett par timmar), få igenom lastbilen genom tullen (ett par timmar) och köra till Merida (mer än 10 timmar, inklusive tre slumpmässiga poliskontroller med passkontroll, varav en innebar en fullständig genomsökning av fordonet och urstigning för samtliga passagerare). Puh!

Bogota, Colombia

Så har jag äntligen lämnat Ecuador och nått det mytomspunna landet Colombia! Vi korsade gränsen till Colombia igår efter att ha väntat timtal i slingrande, långa bilköer vid gränsen strax före Ipiales.

I lastbilen finns dokument anslagna som anger brittiska utrikesdepartementets råd för de olika länderna i Sydamerika. I Peru och Ecuador, till exempel, bör man visa viss aktsamhet och inte bege sig nedför mörka gränder precis som i vilka länder som helst. Till Colombia bör man, om man skall tolka brittiska UDs råd strikt, inte åka alls - här blir man osvikligen utsatt för beväpnade attentat av hemska karlar, gerillabilbomber och kidnappningar av valfri militant grupp. Beger man sig till Colombia bör man således helst stanna på hotellrummet och bära hjälm och knäskydd under dygnets alla timmar.

I Ipiales, som är en liten stad ett par kilometer norr om gränsen mellan Colombia och Ecuador, tillbringade vi natten och begav oss vid lunchtid idag till flygplatsen där vi flög propellerplan till Bogota.

Efter ankomsten till vårt hem under vistelsen i Bogota - ett litet, mysigt vandrarhem, belägen på en lummig, trädkantad gata, Calle 69, med vackra hus strax norr om stadens centrum gick vi ut ett par stycken och åt en sen lunch på en sushirestaurang.

I kväll ska vi bege oss till Zona Rosa, som är ett nattklubbs-, restaurang- och bardistrikt här i Bogota och äta en god bit mat och när kvällen lider mot natt leta upp någon trevlig, obskyr nattklubb.

Ytterligare ett par bilder!

Här kommer ytterligare ett par bilder från resans gång - kunde inte låta bli medan jag ändå var i farten! Jag har försökt blanda vackra naturbilder med bilder på mina medpassagerare, så ni har ett hum om vem jag talar om när jag talar om olika deltagare! Klicka på en bild för att se den i större format.



En vy från ett högt pass - jag skulle tro att vi är på närmare 4800 meters höjd här. Nere i dalen, vid den andra sjön som syns på bilden, åt vi lunch.



Här ses Victoria njuta av utsikten och i bakgrunden skymtar AJ.



Vy över Machu Picchus centrala gräsplan. En otroligt vacker plats!



Nico och jag i Machu Picchu.



Efter vandringen längs inkaleden och besöket på Machu Picchu hade vi en ganska ordentlig partykväll i Cusco - här är vi på väg hem på morgonkvisten. Från vänster Jason, jag, Victoria, Felicity och Colm.



Bild över en av Cuscos många kyrkor, samma tidiga morgon.

Äntligen lite bilder!

Här kommer ett litet urval av de bilder jag tagit under resans gång! Klicka på bilderna för att se dem i större format!



Vy från campingen i Torres del Paines nationalpark i Argentina. Vi anlände till campingen i kolmörker och möttes av denna syn när vi kröp ur tälten på morgonkvisten. Och ja, sjön har den färgen i verkligheten.



Här ses de två tornliknande klippformationerna, torres, som givit berget Torres del Paine dess namn. Bilden tog jag när vi väntade på en katamaran som skulle ta oss över en sjö för att vandra upp mot berget.



Innan vi anlände till Santiago, stannade vi till på Balduzzis vingård ett par mil utanför staden. Vi tittade på vintillverkningen och smakade på godsakerna.



Här är jag på toppen av La Campana, som jag besteg tillsammans med Colm och Liz. Det var ett tufft jobb - vi gjorde en stigning på över 1500 meter den dagen.



Här är jag igen, på campingen i La Serena timmarna innan bålkvällen börjar.



I Valle de la Luna, eller Moon Valley som den populärt kallas, tog jag den här bilden på Ruth (ovanför alla andra) och från vänster Kelly, AJ, Jason och Colm.

Frukost, fotboll och kubansk mat

Ett fantastiskt skådespel utspelade sig på Quitos gator efter Ecuadors vinst mot Polen igår. Människor strömmade ut från barer och pubar och snart böljade gatorna av dansande supportrar som skanderade "Ecuador, Ecuador" till tonerna av den lokala vm-sången, som tycktes dunka ut från varje högtalare i staden. Inte ens det kyliga regnet som föll kunde lägga sordin på stämningen.

Ben, jag och AJ såg matchen på en liten lokal bar som var fylld till bristningsgränsen med folk, som jublade vid varje lyckad passning, varje lagd frispark och varje målchans. Gyan var tyvärr magsjuk efter gårdagens besök på en tvivelaktig restaurang som serverat oss ganska tveksam mat, så han såg matchen från hotellrummet.

Framåt kvällen begav Ben och jag oss till en kubansk restaurang som enligt en kompis till Ben skulle servera mycket bra mat. I dörren möttes vi av en man som, komplett med mustasch och snusnäsduk, såg ut att vara direkt hämtad från Village People. På en storbildstv visades en konsert med den sydamerikanska motsvarigheten till Rat Pack. Märkligt. Ben serverades en tallrik med finstrimlat kött och lime. Enbart. Jag serverades en portion tjock, orange röra, i vilken köttbitar med en sällsam smak simmade omkring. Det var inte gott.

Nu skall jag bege mig till ett närbeläget kafe och se Sverige spela mot Trinidag och Tobago. Heja Sverige!

Quito, Ecuador

Quito är just nu klätt i det ecuadorianska landslagets färger, gult och blått, gatorna är fyllda till brädden av folk och överallt pågår förberedelserna för drabbningen mellan Ecuador och Polen, som äger rum om knappa två timmar! Barerna häromkring tävlar om att ha de lägsta priserna på dryckesvaror och de största storbildstvapparaterna, medan bilarna som sakta glider förbi stoltserar med fladdrande, ecuadorianska flaggor. Vädret är, dagen till ära, vackert och soligt och om allt vill sig väl kommer fotbollsmatchen att bli en otrolig upplevelse - Ben, AJ, Gyan och jag kommer att följa matchen från någon av barerna häromkring.

Till Quito kom vi efter att ha tillbringat fem dagar i regnskogen utanför Misahuali. Längs Rio Napa, en biflod till Amazonas, reste vi en dryg timme i urgröpta motorkanoter och nådde vår lodge, som bestod av ett fåtal träbyggnader på pålar. Vi inkvarterades två och två i ganska små rum, där väggarna inte gick ända upp till det häpnadsväckande höga taket, utan slutade vid normalsvensk takhöjd. Detta innebar att minsta ljud från intilliggande rum färdades med förbluffande tydlighet till rummen runtomkring. Ovanpå de stympade väggarna låg ett flortunt myggnät, som enligt uppgift skulle skydda oss från regnskogens argsinta myggor under natten. Myggnätet över vårt rum hade stora hål.

Jag var ganska lugn inför hotet från myggorna - jag var ju utrustad med ett svenskt kvalitetsmyggstift som jag strukit över hela kroppen. På morgonen var hela ryggen översållad med stora, röda myggbett. Svenska myggstift hjälper inte i regnskogen. Hoppas att malariatabletterna hjälper.

Första dagen sken solen från en klarblå himmel och den fuktiga hettan gjorde att all aktivitet pågick i sävlig sömnighet. För att förbereda oss inför nästföljande dags längre regnskogsvandring, gick vi en kortare promenad i den täta grönskan med vår guide, som demonstrerade hur man tillverkar fällor, korgar av palmblad och visade ett par olika medicinalväxter, bland annat drakblodsträdet, vars sav är mörkt röd och har en antibakteriell effekt. Vackra, stora fjärilar följde oss var vi än gick.

På eftermiddagen begav vi oss ett par stycken med vår guide till en liten flodbank med motorkanoten, simmade i det svala flodvattnet och njöt av tillvaron. Framåt kvällen började ett stilla, varmt regn falla.

Nästa dag färdades vi i motorkanoten ytterligare en timmes tid längs floden för att vandra i djungeln. Kanoten parkerades vid en liten, sprucken betongtrappa, som ledde upp till ett sedan många år övergivet litet hotell, fullständigt övervuxet med frodig grönska. Därifrån begav vi oss rakt in i djungeln.

Snart började det regna, ett behagligt regn som tilltog i styrka. Vi vandrade genom tät grönska, där stora spindelnät glittrade av tusentals små fångade vattendroppar. Då och då stannade vår guide upp för att visa någon intressant medicinalväxt, någon giftig spindel eller ätliga myror (äta myror? kittlar dödsskönt i kistan!). När de tre timmarna som promenaden skulle ta började lida mot sitt slut förklarade vår guide att vi hade gått vilse. Två timmar senare hade vi fortfarande inte nått tillbaks till hotellet. Ytterligare en timme senare nådde vi åtminstone floden, men det gamla övervuxna hotellet fanns ingenstans i sikte. Vår guide hoppade då helt sonika i floden och simmade iväg/fördes bort efter att ha försäkrat oss att han snart skulle vara tillbaka.

En stund senare hördes knattrandet från motorbåtskanoten och snart såg vi farkosten komma glidande längs floden. Genomblöta och hungriga nådde vi litet senare vår lodge och hängde våra kläder på tork.

Under vår regnskogsvistelse byggde vi också flottar, som vi flöt på nedför floden, vi kikade på en märklig fågel - huatsin - som är ett levande fossil och en direkt nedstigande släkting till urtidsfåglarna och vi spanade efter kajmaner.