Med panamahatt i Ecuador

Muy tranquilo ar ett uttryck som beskriver Cuenca mycket bra. Trots att det ar Ecuadors tredje storsta stad ar det en somnig, lugn stad med gamla hus fran kolonialeran och kullerstensgator. Vi anlande till staden igar efter att ha korsat gransen mellan Peru och Ecuador kring middagstid - ett litet aventyr i sig som tog hela tva timmar i ansprak (plotsligt och utan forvarning eller avlosning reste sig granskontrolltjanstemannen fran sin stol, gick in i ett angransande rum och at sin lunch i trekvart).

Idag har jag vandrat omkring i staden med Felicity (student fran Bristol), Victoria (geografilarare fran London) och Gyan (lagstadielarare fran Nya Zeeland, men han ar ursprungligen fran Sri Lanka). Vi hamnade sa smaningom i en charmig liten butik dar de tillverkade handgjorda panamahattar. Som enda besokare fick vi en grundlig rundtur av en mild, rund man, vilket inkluderade en ganska heltackande genomgang av tillverkningsprocessen. Vi valde och vrakade en god stund bland panamahattarna och jag har nu en slaende likhet med Humphrey Bogart.

Igar hade vi aterigen en intressant matupplevelse. Trotta och hungriga (och dammiga, efter ett par natters camping), begav vi oss ut fran hotellet och hittade ett litet hotell som ocksa hyste en restaurang. Vi knackade pa och blev inslappta av en livrékladd portier, som visade oss vagen genom den vackert utsmyckade lobbyn, dar en pianist spelade lagmald klassisk musik, genom en liten, prunkande tradgard med dampad belysning till restaurangen, dar uniformerad personal bjod oss att sitta ned. Restaurangen var folktom - sa vi hade en liten stab for oss sjalva som serverade oss mat pa silvertallrikar tackta av silverkupor. Hela restaurangen gick i tjugotalsstil och middagen (forratt, huvudratt och en god flaska vin) gick loss pa motsvarande sjuttiofem kronor.

Faktum: panamahattens ursprung ar inte, som man skulle kunna tro, Panama utan Ecuador. De skeppades till Panama och lastades ombord pa batar till Europa dar, darav namnet.
Faktum: Ecuador har inte langre nagon egen valuta - den amerikanska dollarn ar sedan ett par ar tillbaka officiell valuta.

Nunnor och katakomber i Lima

Insåg precis att det gått alldeles för lång tid sedan mitt senaste inlägg - har befunnit mig långt från all ära och redlighet ett tag nu, men nu befinner jag mig mitt i centrala Lima i hotell Kamanas lobby med en ganska långsam men fungerande internetuppkoppling.

Igår anlände vi till Lima efter att ha vildmarkscampat på en strand i en nationalpark som till största delen bestod av sandöken. Efter att ha konsulterat vår Lonely Planet beslöt tre av oss igår kväll att bege oss till L'Eau Vive, en restaurang som enligt guideboken drivs av nunnor där vinsten går till välgörenhet. Vi promenerade från hotellet och när vi nådde adressen möttes vi av en stor, svart port, på vilken ett litet anslag kungjorde att en restaurang faktiskt fanns där bakom.

Vi knackade på porten och snart öppnade en liten, from kvinna med afrikanskt påbrå dörren och bjöd oss att stiga in. Ett stort rum mötte oss med en hisnande takhöjd och vackra bjälklag i mörkt trä. Detta hade nunnorna kompletterat med runda bord med orange dukar och gula tabletter, plastblommor och stolar av plast. På de uppochnedvända glasen vilade ett tunt lager damm. Vi insåg snabbt att vi var de enda gästerna i restaurangen.

Efter en stund hördes dörrklockan och ytterligare två från vår grupp anslöt till vårt bord. Vi beslöt att det vore ofint att lämna restaurangen och beställde mat. Vi fick en fantastisk matupplevelse! Jag åt en makalöst god köttbit med roquefortost - till förrätt fick jag utsökt parmaskinka med melon. Mina medpassagerare - Victoria, Felicity, Martin och Helen - fick likaledes utsökt mat. Under hela middagen spelades en blandning av klassisk musik (mestadels Albinoni och Vivaldi) och Abba-covers på panflöjt. När middagen led mot sitt slut samlades alla nunnorna kring vårt bord, delade ut små kort med texten till Ave Maria och började sjunga och vi stämde snart in.

En mycket märklig och mycket intressant upplevelse!

Idag har vi varit på vandrande fot i Lima - vi besökte, bland annat, katakomberna och fick bokstavligen en springande rundtur. Guiden visade oss runt i en farlig fart och skyndade på de stackare som stannat för att ta bilder. Dagens övriga aktiviteter utgjordes av glasskonsumtion i solskenet på Plaza de Armas, cheeseburgerinköp på MacDonald's samt ett försök till besök på det arkeologisk-antropologiska museet, vilket visade sig vara stängt på grund av en debatt mellan Perus båda presidentkandidater som visade sig äga rum där.

Imorgon ger vi oss av norrut igen!

Cusco, kvällen före vandringen mot Machu Picchu

Efter en natts fantastisk vildmarkscamping nära en gammal inka-begravningsplats, där traktens barn samlades kring lastbilen och lekte med oss, anlände vi till Cusco i Peru igår eftermiddag. Vi har idag ägnat oss åt att ladda upp inför den tre dagar långa fotvandringen till Machu Picchu genom att införskaffa nödvändigheter (batterier och vattentäta ponchos bland annat), ta det lugnt och kika på omgivningarna.

Titicacasjön, foreller och kräftor

(3 maj)
Titicacasjön är en anslående syn, belägen 3800 meter över havet med solglittrande, klarblått vatten så långt ögat når och halsbrytande berg på alla sidor. Till Copacabana, en liten stad - sömnig så här i slutet av säsongen och belägen på sjöns sydostspets, kom vi framåt kvällen den första maj. Vi checkade in på ett enkelt hotell med en makalös utsikt över sjön och begav oss ut för att äta en sen middag.

I sjön har forell planterats in och finns således på alla restaurangers menyer. Inrättningen vi valde för vår måltid hyste dock föga kännedom om tillagning, så vi lämnade restaurangen ganska missnöjda.

I går (2 maj) tog vi en båt ut till Isla del Sol, där solen, enligt inkas legender, föddes. Ön är en sagolikt vacker plats, med mjuka kullar där flitigt utnyttjade terrasser rymmer odlingar och boskapsskötsel (lamor, får och grisar). Vi vandrade från öns sydspets till dess nordspets och tillryggalade en sträcka om drygt en mil. Många uråldriga inkatempel, boplatser och offerplatser besöktes längs vägen och vår entusiastiska guide gjorde vandringen mycket intressant.

På den här höjden är solen förbluffande stark, så jag brände mig ganska ordentligt och har nu antagit samma färg som en kokt kräfta.

Med gul kostym i La Paz

Med gul kostym i La Paz
Originally uploaded by 12acres.

Vindlande, hisnande branta gator med åldriga, skeva hus i mjuka färger dominerar miljön kring vårt vandrarhem på Calle Illampu i La Paz. Staden är obeskrivligt vacker med omgivande snöklädda berg och tusen och åter tusen små hus som frimodigt klättrar på sluttningarna. Kringströvande på stadens gator blev vi snabbt andfådda av höjdskillnaden inom staden och den generellt sett höga höjden vi befinner oss på. Längs Calle Sagarnaga flanerade vi och betraktade det häpnadsväckande överflöd av mjuka alpackatröjor, -halsdukar, -strumpor och -vantar som fanns till försäljning jämte torkade lamafoster och amuletter i små, trånga butiker. Undertecknad inhandlade bland annat en billig gitarr för kommande kvällar kring lägerelden.



Igår kväll letade vi efter en restaurang som en av guideböckerna rekommenderade men då den inte tycktes finnas längre, valde vi en inrättning på måfå. Där blev vi serverade god mat och senare anvisade till en garderob, där gästerna - som en del av restaurangens koncept - tilldelades en utstyrsel för kvällen. Jag iklädde mig en hårresande gul dubbelknäppt kostym, medan Colm tilldelades en babyblå frikyrkopredikantskostym i tre delar. En mycket intressant, om än bisarr, upplevelse.