Rio de Janeiro - sista anhalten!

Tjugotvå veckor går förbluffande fort när en liten gris är ute och åker - det känns som om det var igår jag stod med mina väskor på den vindpinade strandpromenaden i det karga, kyliga Ushuaia längst ned i södra Argentina och litet vilset undrade var jag kunde hitta ett vandrarhem. Och här är jag nu - tusentals färgstarka intryck senare - i Rio de Janeiro och inser så smått att jag faktiskt skall åka hem till Sverige imorgon.

Machu Picchu, Angel Falls, Gran Sabana, Amazonas, Pantanal, Tierra del Fuego, Torres del Paine, La Serena, Atacama, Colca är ett fåtal av de platser som aldrig kommer att lämna mig, platser som jag bara behöver blunda för att se igen. Likaledes har städerna - La Paz, Lima, Cuenca, Arequipa, Quito, Santiago, Caracas, Bariloche, Bogota, Cartagena, Merida och Rio de Janeiro för att återigen bara nämna en handfull - gjort outplånliga intryck. Många är också de människor som passerat genom mitt liv under tiden; från dem alla har jag dragit någon form av lärdom: Colm, Victoria, Ian, Bee, Felicity, Nico, Dwight & Harriet, Andy & Lindsay, Robyn, Jason, Ant & S, David & Emma, Tony, Rich, Rachel, Ian & Jan och alla de andra, som jag för läsbarhetens skull utelämnar.

Rio är precis lika vackert som jag alltid föreställt mig: vildsint blå ocean, mjuka berg som - beströdda med favelor - lojt häver sig ur havet, smala avenyer med åldriga, frodiga träd. Och Ipanema och Copacabana - stränderna där jag skulle kunna tillbringa timmar med att dricka caipirinhas och betrakta strandskulptörerna, tiggarna, muskelbyggarna, solbadarna och försäljarna i den omedvetna dans som utgör strandlivet.

Så, någonstans: tyst, tyst innan man lägger märke till den men sedan stark, stark - en ständigt skiftande andhämtning, som havet som drar sig tillbaka för att i nästa stund vältra sig framåt, som en vacker skogsprinsessa som vilar, som en idrottsman efter ett maratonlopp: Rio är levande på ett sätt som jag aldrig trodde en stad kunde vara.

Igår tog Ian, Robyn och jag en lokalbuss ut till Ipanema och började sedan vandra tillbaks in mot staden - en promenad som skulle visa sig ta hela dagen i anspråk. Efter att ha avverkat Ipanema och Copacabana (med havet till höger) vandrade vi så vidare, genom en tunnel och vek av till stadsdelen Urca där vi tog linbanan upp till Sockertoppen, Pão de Açúcar, och förstummades av den vackra utsikten. Vi tillbringade någon timme där, innan vi åkte ned och fortsatte vår promenad mot stadsdelen Flamengo, där vårt hotell ligger.

Framåt åttatiden var det dags för vår sista gemensamma måltid som grupp. Denna intog vi, efter en hisnande taxiresa till Santa Theresa - bohemernas och konstnärernas kvarter, strax bredvid en favela - i en liten, livlig lokal där stämningen var hög. Servitörerna lyckades nog inte få en enda beställning rätt, men de bar ut öl, vin och caipirinhas med en förbluffande skicklighet. Efter måltiden, som tog ett par modiga timmar i anspråk, rullade vi hatt i Rios nattliv, som dels ägde rum på gatan där drinkarna i stånden gick för två reais, motsvarande sexton kronor, och dels på en intressant nattklubb i tre étage (på bottenvåningen fylkades de något äldre kring sambagolvet, på första våningen studsade de litet yngre omkring till klubbmusik och på översta våningen spelades soft ambience för dem som vilade sig i de inbjudande sofforna och fåtöljerna. En mycket trevlig afton! När vi, aningen skeppsbrutna, kom hem pekade den stora visaren rakt upp och den lilla visaren rakt ned och solen höll, av någon oförklarlig anledning, på att gå upp.

Idag har vi tagit det ganska lugnt.

---

Fotnot: Cornelis Vreeswijk är obestridligen en av Sveriges främsta viskompositörer - ingen har som han kunnat skildra armod, vemod och tragik med en sådan värme och humor. Men! Den gode Cornelis har också givit upphov till en textrad som inte ens Magnus Uggla skulle släppa igenom: "Går man på Copacabana har man havet till vänster" (från "Deirdres samba"). Det beror väl, för tusan, på åt vilket håll man går!