Midsommarsnorkling, caipirinhas och rå fisk
I Bogota upptäckte vi ganska snart att turister från Europa inte är en vanlig syn på stadens gator. Varhelst vi begav oss i staden väckte vi viss uppståndelse - när Ben, Ian, Thomas och jag besökt Botero-museet en eftermiddag och slagit oss ned på ett soldränkt torg en gata därifrån uppmärksammades vi snart och det dröjde inte länge förrän människor kom fram och ville fotografera oss, hälsa oss välkomna till landet och fråga varifrån vi kom.
Längs mångmiljonstadens gator vandrade vi och njöt av folkvimlet och det behagliga, om än något kyliga klimatet i stadens centrala delar. Här avlade vi också visit hos den lokala hamburgerkedjan El Corral, som enligt välbekant amerikanskt manér serverar snabbmat på löpande band.
Från Bogota begav vi oss i buss till en liten stad, Villa de Leyva, några timmars resa. Staden är makalöst vacker med kullerstenslagda gator och låga, vita hus med gröna detaljer och vackert smidda gatlyktor. Även här njöt vi av tillvaron, provade den lokala candelazon - ett slags varm, glöggliknande dryck tillagad av aguardiente (lokalt, aniskryddat brännvin), citron och en mängd kryddor - och kikade på Sveriges insats mot England i fotbolls-VM. Resultatet får väl sägas vara önskvärt, med tanke på husfriden i vår lastbil.
En natt tillbringade vi i Villa de Leyva - sedan begav vi oss åter mot Bogota. På vägen till Bogota stannade vi till i Zipaquira och besökte den andlöst vackra katedral som man huggit ur berget djupt nere i en saltgruva. Katedralen består av tre skepp som ligger i anslutning till varandra - kyrkrummen sträcker sig tiotals meter upp i bergets halvdunkel och är av varierande längd. Ett fantastiskt besök!
Nästa dag begav vi oss med flyg från Bogota till Cartagena på Colombias nordkust. Att komma från Bogotas något kyliga luft till den tropiska, fuktiga hettan i Cartagena var något av en chock. Eftermiddagen ägnade vi åt att försöka acklimatisera oss genom att vandra genom Cartagenas gamla delar, där pastellfärgade hus från kolonialtiden lutar sig över trånga gator och lummiga torg och skapar en behaglig svalka.
Midsommarafton tillbringade vi med att åka båt till Islas del Rosario, en liten ögrupp utanför Cartagenas, där vi lånade utrustning och snorklade över korallreven i de varma vattnen och drack caipirinhas i skuggan av stora parasoll på stranden. Stora, hotfulla moln smög sig in från havet under eftermiddagen och när vi lämnade ön vid tretiden började ett häftigt oväder härja, ett oväder som varade hela kvällen. När vi letade upp en restaurang i Cartagena under kvällen, hoppade vi mellan vattenpölar och försökte undkomma de värsta skyfallen.
Vi fann en liten restaurang i stadens gamla kvarter, där jag - Midsommarafton till ära - beställde in ceviche, en colombiansk specialitet som till stora delar består av rå fisk. Gott!
I förrgår var det så dags att åter flyga till Bogota och därifrån till landets östra delar och gränsstaden Cucuta, där vi skulle återförenas med vår lastbil och korsa gränsen till Venezuela. Så blev det inte: när vi landat i Bogota väntade vi på information om vår flight till Cucuta, men någon sådan kom inte upp på skärmarna. Vi väntade och väntade och när tiden för incheckning närmade sig, frågade vi i informationsdisken. Där fick vi veta att vi skulle befunnit oss i en annan terminal och att vi redan missat flyget. Illa.
Märkligt nog åtog sig flygbolaget allt ansvar för att vi missat planet, bokade om våra biljetter till nästa morgon och ordnade rum till oss på det luxuösa fyrstjärniga hotellet Von Humboldt i Bogota. Här serverades vi, av livréklädda servitörer med vita handskar, en vällagad, god middag och kunde så småningom dra oss tillbaka till våra spatiösa rum som erbjöd all upptänklig bekvämlighet. Inte illa.
Tyvärr var det dags att bege sig från hotellet redan klockan fyra nästföljande morgon för att hinna med nästa flyg till gränsen. Den här gången gick allt som det skulle och vi mötte AJ och lastbilen vid sjutiden på morgonen på Cucutas flygplats.
Gårdagen tillbringade vi med att sitta i kö till gränsen i Venezuela (ett par timmar), få igenom lastbilen genom tullen (ett par timmar) och köra till Merida (mer än 10 timmar, inklusive tre slumpmässiga poliskontroller med passkontroll, varav en innebar en fullständig genomsökning av fordonet och urstigning för samtliga passagerare). Puh!
Längs mångmiljonstadens gator vandrade vi och njöt av folkvimlet och det behagliga, om än något kyliga klimatet i stadens centrala delar. Här avlade vi också visit hos den lokala hamburgerkedjan El Corral, som enligt välbekant amerikanskt manér serverar snabbmat på löpande band.
Från Bogota begav vi oss i buss till en liten stad, Villa de Leyva, några timmars resa. Staden är makalöst vacker med kullerstenslagda gator och låga, vita hus med gröna detaljer och vackert smidda gatlyktor. Även här njöt vi av tillvaron, provade den lokala candelazon - ett slags varm, glöggliknande dryck tillagad av aguardiente (lokalt, aniskryddat brännvin), citron och en mängd kryddor - och kikade på Sveriges insats mot England i fotbolls-VM. Resultatet får väl sägas vara önskvärt, med tanke på husfriden i vår lastbil.
En natt tillbringade vi i Villa de Leyva - sedan begav vi oss åter mot Bogota. På vägen till Bogota stannade vi till i Zipaquira och besökte den andlöst vackra katedral som man huggit ur berget djupt nere i en saltgruva. Katedralen består av tre skepp som ligger i anslutning till varandra - kyrkrummen sträcker sig tiotals meter upp i bergets halvdunkel och är av varierande längd. Ett fantastiskt besök!
Nästa dag begav vi oss med flyg från Bogota till Cartagena på Colombias nordkust. Att komma från Bogotas något kyliga luft till den tropiska, fuktiga hettan i Cartagena var något av en chock. Eftermiddagen ägnade vi åt att försöka acklimatisera oss genom att vandra genom Cartagenas gamla delar, där pastellfärgade hus från kolonialtiden lutar sig över trånga gator och lummiga torg och skapar en behaglig svalka.
Midsommarafton tillbringade vi med att åka båt till Islas del Rosario, en liten ögrupp utanför Cartagenas, där vi lånade utrustning och snorklade över korallreven i de varma vattnen och drack caipirinhas i skuggan av stora parasoll på stranden. Stora, hotfulla moln smög sig in från havet under eftermiddagen och när vi lämnade ön vid tretiden började ett häftigt oväder härja, ett oväder som varade hela kvällen. När vi letade upp en restaurang i Cartagena under kvällen, hoppade vi mellan vattenpölar och försökte undkomma de värsta skyfallen.
Vi fann en liten restaurang i stadens gamla kvarter, där jag - Midsommarafton till ära - beställde in ceviche, en colombiansk specialitet som till stora delar består av rå fisk. Gott!
I förrgår var det så dags att åter flyga till Bogota och därifrån till landets östra delar och gränsstaden Cucuta, där vi skulle återförenas med vår lastbil och korsa gränsen till Venezuela. Så blev det inte: när vi landat i Bogota väntade vi på information om vår flight till Cucuta, men någon sådan kom inte upp på skärmarna. Vi väntade och väntade och när tiden för incheckning närmade sig, frågade vi i informationsdisken. Där fick vi veta att vi skulle befunnit oss i en annan terminal och att vi redan missat flyget. Illa.
Märkligt nog åtog sig flygbolaget allt ansvar för att vi missat planet, bokade om våra biljetter till nästa morgon och ordnade rum till oss på det luxuösa fyrstjärniga hotellet Von Humboldt i Bogota. Här serverades vi, av livréklädda servitörer med vita handskar, en vällagad, god middag och kunde så småningom dra oss tillbaka till våra spatiösa rum som erbjöd all upptänklig bekvämlighet. Inte illa.
Tyvärr var det dags att bege sig från hotellet redan klockan fyra nästföljande morgon för att hinna med nästa flyg till gränsen. Den här gången gick allt som det skulle och vi mötte AJ och lastbilen vid sjutiden på morgonen på Cucutas flygplats.
Gårdagen tillbringade vi med att sitta i kö till gränsen i Venezuela (ett par timmar), få igenom lastbilen genom tullen (ett par timmar) och köra till Merida (mer än 10 timmar, inklusive tre slumpmässiga poliskontroller med passkontroll, varav en innebar en fullständig genomsökning av fordonet och urstigning för samtliga passagerare). Puh!
inlägg av Lars Gustafsson
23:57
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar
<< Home