På väg hem...

Det är med ganska tungt hjärta jag nu sitter på ett litet internetcafé på Sao Paolos internationella flygplats. Planet lyfter om en dryg timme och om mindre än ett dygn landar jag i Malmö (14.30 för att vara exakt).

Jag har ofta fått frågan vad jag saknat - bortsett från nära och kära - under min resa, så här kommer en fullständig förteckning:
1. Gott kaffe (nej, i Brasilien får man inget gott kaffe).
2. Varmt och rent vatten i kranarna.
3. Bad i badkar.
4. Sill (av någon dunkel anledning går det inte att uppbringa senapssill någonstans i Sydamerika).

Det är snart dags att gå igenom säkerhetskontrollen, så jag tvingas därför konstatera att det är dags att avsluta denna sista bloggpost från Sydamerika.

Rio de Janeiro - sista anhalten!

Tjugotvå veckor går förbluffande fort när en liten gris är ute och åker - det känns som om det var igår jag stod med mina väskor på den vindpinade strandpromenaden i det karga, kyliga Ushuaia längst ned i södra Argentina och litet vilset undrade var jag kunde hitta ett vandrarhem. Och här är jag nu - tusentals färgstarka intryck senare - i Rio de Janeiro och inser så smått att jag faktiskt skall åka hem till Sverige imorgon.

Machu Picchu, Angel Falls, Gran Sabana, Amazonas, Pantanal, Tierra del Fuego, Torres del Paine, La Serena, Atacama, Colca är ett fåtal av de platser som aldrig kommer att lämna mig, platser som jag bara behöver blunda för att se igen. Likaledes har städerna - La Paz, Lima, Cuenca, Arequipa, Quito, Santiago, Caracas, Bariloche, Bogota, Cartagena, Merida och Rio de Janeiro för att återigen bara nämna en handfull - gjort outplånliga intryck. Många är också de människor som passerat genom mitt liv under tiden; från dem alla har jag dragit någon form av lärdom: Colm, Victoria, Ian, Bee, Felicity, Nico, Dwight & Harriet, Andy & Lindsay, Robyn, Jason, Ant & S, David & Emma, Tony, Rich, Rachel, Ian & Jan och alla de andra, som jag för läsbarhetens skull utelämnar.

Rio är precis lika vackert som jag alltid föreställt mig: vildsint blå ocean, mjuka berg som - beströdda med favelor - lojt häver sig ur havet, smala avenyer med åldriga, frodiga träd. Och Ipanema och Copacabana - stränderna där jag skulle kunna tillbringa timmar med att dricka caipirinhas och betrakta strandskulptörerna, tiggarna, muskelbyggarna, solbadarna och försäljarna i den omedvetna dans som utgör strandlivet.

Så, någonstans: tyst, tyst innan man lägger märke till den men sedan stark, stark - en ständigt skiftande andhämtning, som havet som drar sig tillbaka för att i nästa stund vältra sig framåt, som en vacker skogsprinsessa som vilar, som en idrottsman efter ett maratonlopp: Rio är levande på ett sätt som jag aldrig trodde en stad kunde vara.

Igår tog Ian, Robyn och jag en lokalbuss ut till Ipanema och började sedan vandra tillbaks in mot staden - en promenad som skulle visa sig ta hela dagen i anspråk. Efter att ha avverkat Ipanema och Copacabana (med havet till höger) vandrade vi så vidare, genom en tunnel och vek av till stadsdelen Urca där vi tog linbanan upp till Sockertoppen, Pão de Açúcar, och förstummades av den vackra utsikten. Vi tillbringade någon timme där, innan vi åkte ned och fortsatte vår promenad mot stadsdelen Flamengo, där vårt hotell ligger.

Framåt åttatiden var det dags för vår sista gemensamma måltid som grupp. Denna intog vi, efter en hisnande taxiresa till Santa Theresa - bohemernas och konstnärernas kvarter, strax bredvid en favela - i en liten, livlig lokal där stämningen var hög. Servitörerna lyckades nog inte få en enda beställning rätt, men de bar ut öl, vin och caipirinhas med en förbluffande skicklighet. Efter måltiden, som tog ett par modiga timmar i anspråk, rullade vi hatt i Rios nattliv, som dels ägde rum på gatan där drinkarna i stånden gick för två reais, motsvarande sexton kronor, och dels på en intressant nattklubb i tre étage (på bottenvåningen fylkades de något äldre kring sambagolvet, på första våningen studsade de litet yngre omkring till klubbmusik och på översta våningen spelades soft ambience för dem som vilade sig i de inbjudande sofforna och fåtöljerna. En mycket trevlig afton! När vi, aningen skeppsbrutna, kom hem pekade den stora visaren rakt upp och den lilla visaren rakt ned och solen höll, av någon oförklarlig anledning, på att gå upp.

Idag har vi tagit det ganska lugnt.

---

Fotnot: Cornelis Vreeswijk är obestridligen en av Sveriges främsta viskompositörer - ingen har som han kunnat skildra armod, vemod och tragik med en sådan värme och humor. Men! Den gode Cornelis har också givit upphov till en textrad som inte ens Magnus Uggla skulle släppa igenom: "Går man på Copacabana har man havet till vänster" (från "Deirdres samba"). Det beror väl, för tusan, på åt vilket håll man går!

Musikfestival i Ouro Preto

Ouro Preto är en vansinnigt vacker liten stad knappa 50 mil norr om Rio de Janeiro. Staden är utspridd över ett antal mjuka bergssidor så de vindlande, kullerstensbelagda gatorna stupar brant och de plana ytorna är ytterst få. En nästintill total avsaknad av modern arkitektur innebär att en tidlös atmosfär vidlåder hela staden. Att vandra omkring längs gatorna här är en fantastisk upplevelse: bakom varje krök och krön döljer sig åldriga, trötta kolonialbyggnader som åldrats med charm. En häpnadsväckande mängd kyrkor finns också utspridda i Ouro Preto - varje kvarter verkar ha sin egen.

Vi anlände hit i förrgår efter att ha besökt Brasilia; kontrasten är slående. Den brasilianska huvudstaden kan knappast sägas vara vacker - hela staden byggdes från grunden på 1960-talet och gavs, av arkitekten Oscar Niemayer, formen av ett flygplan. Biltrafik var den huvudsakliga prioriteten vid utformandet, så flerfiliga avenyer och motorvägar breder ut sig alla riktningar. Det är en intressant upplevelse att besöka Brasilia, att vandra omkring och häpna över mängden ackumulerad sextiotalsarkitektur, men jag upplevde staden som ganska själlös och ogästvänlig.

Av en händelse upptäckte vi att det var musikfestival här i Ouro Preto igår, så framåt skymningen begav vi oss de knappa två kilometrarna ned från campingen till stadens centrum för att äta en bit mat och upptäcka lokal musik. Restaurangen vi valde visade sig bjuda på livemusik av ett äldre, mycket skickligt par som tolkade Gal Costa, Antonio Carlos Jobim, Caetano Veloso (på min begäran) och mycket mycket annat. Efter att ha njutit av mat och musik begav vi oss ut på torget där ett likaledes skickligt - om än i annan genre - band spelade tight, brasiliansk funk. För mig, som behövde litet uppiggning, var det en perfekt kväll!

Imorgon ger vi oss av igen mot Rio de Janeiro, den sista anhalten på min drygt fem månader långa odyssé genom Sydamerika. Det är omöjligt att sammanfatta alla intryck, men det har varit en fantastisk resa som givit mig otroligt mycket: outsägligt vackra naturupplevelser, intressanta kulturupplevelser, omtumlande besök i storstäder, en mängd nya vänner runt om i världen och - kanske viktigast av allt - tid att tänka och reflektera över saker och ting i tillvaron.

---

Min mobiltelefon har slutat att fungera - av någon anledning har mitt SIM-kort blivit avaktiverat, så telefonen vägrar att fungera överhuvudtaget. Det går således inte att nå mig via telefon.

På spaning i Pantanal

På spaning i Pantanal
Originally uploaded by 12acres.

Strax efter klockan fyra igår eftermiddag anlände vi till den lilla staden Pocone, den sista skärvan av civilisation innan den stora Pantanal-regionen, större än halva Frankrike, breder ut sig. Namnet Pantanal betyder egentligen 'träsk' och beskriver området ganska utmärkt. Under regnperioden är området en vidsträckt sumpmark, där ett rikt djurliv finns utspritt över de tusentals hektar som regionen omfattar. Under den torra perioden, som vi just nu befinner oss i, samlas djuren kring de kvarvarande vattensamlingarna och ger entusiaster möjlighet att beskåda faunan.

Idag steg vi upp i vanlig tid, 5:30, och begav oss efter en god frukost ut på spaning efter djur. Vi har blivit rikligt belönade för mödan. Längs åar och sjöar samsas hundratals kajmaner - ondskefullt orörliga i den olidliga värmen - och lika många hägrar och storkar kan ses malligt spatserande i de grunda vattnen. Småfåglar i granna färger hastar ystert fram och tillbaks i munter jakt på småkryp, medan en och annan hjort värdigt skrider förbi på behörigt avstånd.

Eftermiddagen kommer vi att ägna åt att till fots tränga djupare in i området för att, om turen är med oss, hitta anakondor.

Kajmanerna på bilden befann sig ungefär två meter från mig när jag tog bilden.

Bushcamping på väg mot Pocone

Bland de finaste naturupplevelserna på denna overlandresa genom den sydamerikanska kontinenten märks de så kallade bushcampingarna - camping i vildmarken utan tillgång till några som helst faciliteter, exempelvis Atacamaöknen i Chile, med sitt vackra, karga landskap; de mjuka, gröna kullarna med vasst gräs i Venezuelas Gran Sabana. Igår var det dags för den kanske vackraste upplevelsen av dem alla: camping bakom en Petrobras-bensinstation.

Vi hade färdats söderut hela dagen - långa, heta timmar av dåsande och läsande med svalkande jazz i högtalarna. När skuggorna började bli längre och luften något svalare, fann vi oss plötsligt i folktomma omgivningar med oändliga odlingar och hagar utan möjlighet att hysa tält. Således tvangs vi stanna på närmsta bensinstation och be om tillåtelse att slå upp våra tält på deras bakgård. Det fick vi.

När morgonen kom, och de första solstrålarna färgade glaset i pumparnas mekaniska räkneverk rött, intog vi en hastigt tillagad frukost bestående av förlorade ägg och kaffe och begav oss kvickt från platsen.

Camping i hage

Camping i hage
Originally uploaded by 12acres.

Fullmånen står lågt över skogsbrynet och sprider ett blekgult sken över det brasilianska åkerlandskapet och våra tält som står uppslagna i en hage. Just nu sitter vi och njuter av en sval öl och väntar på att Matlag Ett skall servera kvällens middag - pasta carbonara.

Dagen har helt och hållet ägnats åt att färdas söderut i lastbilen mot Pocone, så det har varit en ganska lång dag.

På väg igen!

På väg igen!
Originally uploaded by 12acres.

Så har lastbilen äntligen anlänt till Porto Velho och vi har just lastat in väskor och oss själva i fordonet. Nu ska vi skaffa lite is till vår kyllåda samt diesel för tvådagarsresan söderut mot Pantanal-regionen.

Efter nio dagar på en flodbåt...

Efter nio dagar på en flodbåt...
Originally uploaded by 12acres.

... har de flesta av oss tvättat sina kläder i båtens kölvatten.

... är det ganska skönt att flanera omkring på egen hand ett par timmar.



... har man otroligt nog vant sig vid att sova i hängmatta.



... har samtliga i gruppen deltagit i kvällarnas pokerspel, där okokt pasta används som spelmarker.



... upplevs krokodiler snarare som ett naturligt inslag i en flod än något som bör fångas på film.



... har alla i gruppen ökat sitt midjemått till följd av den rikliga, goda maten som serverats ombord.



... vet vi nu vilka i gruppen som snarkar högst och talar mest i sömnen.

Söndagseftermiddag i Porto Velho

Vi anlöpte Porto Velho, huvudstaden i regionen Rondonia i västra Brasilien, strax efter klockan två idag. Staden har dryga 300 000 invånare och ligger på den östra sidan av Rio Madeira, en biflod till Amazonfloden. En välkänd guidebok beskrev staden som innehavare av "glossy shops" och "modern buildings", vilket gjorde att mina förväntningar på affärer där en billig ersättare till min stulna kamera kunde hittas var höga. Glad i hågen hoppade jag i land och begav mig ut mot det förväntade vimlet.

Påståendena visade sig vara kraftiga överdrifter av Münchhausenproportioner. Staden visade sig vara ganska stor, men dammig, folktom och sömnig så här en söndagseftermiddag. Solen lyste brännhet från en molnfri himmel, medan fotoaffärerna lyste med sin frånvaro. Attans.

Gårdagen bjöd på en mycket intressant upplevelse: vi hamnade på en absurd nattklubb mitt i mörkaste djungeln. I en liten by fanns något som liknade en klassisk, svensk dansbana från femtiotalet, utan väggar men med trägolv, tak och ett häpnadsväckande stort högtalarsystem. Medan våra trumhinnor sakta revs ned av salsa- och calypsorytmerna och det goda, svala ölet rundade av fotvalven, gjorde vi vårt bästa för att visa oss på styva linan i salsa. De övriga gästerna betraktade oss med viss nyfikenhet och artiga leenden - de måste varit stumma av häpnad inför vår skicklighet. Robyn, som faktiskt tagit salsalektioner, försökte tappert lära oss de grundläggande stegen.

När vi lämnar Porto Velho vet ännu ingen. Lastbilen och vår chaufför, AJ, åker med en separat bilfärja, men trots telefonsamtal till hotell och hamn i Manaus verkar inte någon veta när lastbilen lämnade hamnen, var lastbilen är just nu eller när den anlöper Porto Velho. Vattenståndet i floden är mycket lågt för tillfället, vilket innebär att de tunga bilfärjorna tvingas till omvägar för att inte grundstöta.

Nu ska jag bege mig ned till floden igen och njuta av svalkan under träden på en servering.

Kajmaner och kleptomaner i Amazonas

Kajmaner och kleptomaner i Amazonas
Originally uploaded by 12acres.

När solen blir alltför stark mitt på dagen, drar vi oss tillbaka till våra hängmattor på mellandäck eller till den svalkande skuggan på husbåtens övre däck där vi spelar ett par partier Carcassonne, njuter av en god lunch, som idag bestod av grillad, färsk piraya, och läppjar på en kall öl. Vi steg upp ordinarie tid, 5.30, och efter frukost begav vi oss ut i kanot uppför en av de många bifloderna. Floden vi valde idag var populär bland traktens kajmaner; vi såg tjogtals, antingen konspiratoriskt omkringsimmande med endast ögon och nos ovanför vattenytan eller lättjefullt dåsande på strandbankarna. Så snart kanoten närmade sig, försvann de dock ljudlöst och kvickt ned i det grumliga vattnet, alltmedan kungsfiskare och allehanda färggranna fåglar tog för sig av det smörgåsbord av fiskar som lekte och hoppade ovanför vattnet.

På vägen besökte vi också en liten by där inte många turister satt sin fot - vi omringades snart av stora, nyfikna ögon som fnissande följde oss på vår tur genom byn, där vi guidades av den lokala pastorn.

Vi reser just nu med en husbåt, som vi hyrt, inklusive kock, guide och kapten. Efter två dagar på den lokala färjan, anlöpte vi Manicoré, där husbåten väntade. Den lokala båten var trång och minsta krusning om natten fick hängmattorna att krocka och osvikligen väcka innehavaren. På morgonen, när vi åt frukost, lade någon illgärningsman sig till med min digitalkamera ur min väska i ett kort, obevakat ögonblick. Tack och lov hade jag dagen innan bränt samtliga bilder till cd, så jag har inte förlorat många bilder.