I Pucon, Chile, domineras stadsbilden av den majestätiska vulkanen Villarica, som kan ses fran varje punkt i staden. En tunn rök ringlar sig sakta ur den snötäckta toppen och nere i staden finns ljussignaler, som paminner om trafikljus, vars uppgift är att informera befolkningen när vulkanens aktivitetsgrad stiger. Informationstavlor beskriver vad ljusen betyder. För tillfället är signalen grön, vilket innebär att nagon nära förestaende fara inte föreligger. Gul signal innebär kraftig rökutveckling och röd signal ett utbrott.
Vi anlände igar kväll efter att ha haft en ganska lang dag i lastbilen. Den tillryggalagda sträckan, fran Bariloche till Pucon, var ungefär 34 mil och dessutom skulle gränsen mellan Argentina och Chile passeras - ganska segt.
Bariloche var fantastiskt vackert. En ganska stor stad, pa ena sidan omgiven av branta, höga berg och pa andra sidan en stor glittrande sjö. Kvällen tillbringade vi med en gemensam middag pa en trevlig restaurang, som omväxling fran de senaste dagarnas campingmat.
När jag tittade pa vilka aktiviteter som staden hade att erbjuda, beslöt jag mig ganska raskt för att pröva pa paragliding, vilket innebär att man utrustad med fallskärm tar ett skutt fran en klippa och svävar i luften, buren av de uppatsträvande vindarna. Colm, irländaren, blev eld och lagor och hängde pa.
Klockan nio pa morgonen skulle vi bli upplockade av en man vid namn Ernesto, som ansvarade för paraglidingen. Klockan nio ringde telefonen och Ernesto meddelade att vindarna tyvärr inte var gynnsamma och att vi skulle vänta till klockan elva och se om förhallandena förändrats. Klockan elva ringde telefonen och Ernesto meddelade, aterigen, att vindarna inte var gynnsamma och att vi skulle vänta till klockan tre och se om läget var bättre da.
Colm och jag begav oss ganska uppgivna ned till centrum, eftersom vi insag att det förmodligen inte skulle bli nagon flygtur idag. Vi strosade runt i staden, at lunch och köpte ett par t-shirts. Framat tretiden gick vi tillbaks till vandrarhemmet för att se om det ända fanns nagon chans att fa en flygtur.
Klockan tre ringde telefonen och Ernesto meddelade att vindarna inte var gynnsamma, men att det ända sag ljust ut. Vi skulle bli hämtade vid vandrarhemmet klockan fyra. Under väntan, började vi skoja om hur Ernesto, en tuff fallskärmskille, skulle se ut. Jag sa att han säkert var en Antonio Banderas-typ med langt, vagigt har och shorts - Colm replikerade att han säkert körde jeep och hade ett glittrande leende.
Klockan fyra precis sladdade en gammal, dammig Fiat in pa vandrarhemmets gardsplan och ut kliver en lang, gänglig man iförd en sjabbig, sliten tröja. Han presenterade sig som Ernesto. Colm och jag smalog at var totala missräkning vad gällde Ernesto. Den dieseldrivna Fiaten kördes till en plats där vi skulle möta den andra fallskärmspiloten - hoppen genomförs alltid som tandemhopp med erfarna instruktörer.
Vi väntade och väntade, men den andre piloten dök inte upp. Ernesto ringde i sin telefon och vi väntade ytterligare en stund. Ett par bilar körde förbi, men nagon fallskärmspilot syntes inte till.
Plötsligt, runt ett hörn kommer en stor jeep glidande och parkerar bredvid oss, och i bilen sitter en Antonio Banderas-typ, med langt, vagigt har, ett glittrande leende och shorts. Han presenterade sig som Frederico. Jag kunde inte halla mig för skratt.
I jeepen begav vi oss till toppen av Cerro Otto, ett av stadens manga berg. Här blev vi utrustade med fallskärmar, hjälmar och en vinddräkt. Vi slog oss ned pa bergssidan och väntade pa att vinden skulle bli gynnsam. Ernesto meddelade att det snart var dags att ge sig av. I de manga karbinhakar, remmar och annat som fallskärmen var utrustad med, kopplade Frederico ihop sig med mig och instruerade mig att ga framat med raska steg sa snart han sa till. Jag gjorde som han sade och tva sekunder senare var vi bada högt uppe i luften.
Svävande pa vindarna cirklade vi, som kondorer, en stund kring kaféet som lag pa bergets topp, varefter vi i breda svängar flög över staden: Frederico pekade ut byggnader och berg allteftersom vi passerade ovanför dem. Tystnaden var fullkomlig, endast vinden och enstaka hundskall nedifran hördes. Vi flög omkring i gott och väl en halvtimmes tid innan vi nadde marken. En fantastisk upplevelse!
Ikväll ska vi ha barbecue pa tältplatsen - mängder av kött har inhandlats och ved insamlades pa vägen mellan Bariloche och Pucon. Gott!
