Caracas, vansinniga vandrarhemsägare och sma, soldränkta byar!

Namnet Caracas ger mig omedelbara associationer till ögonlappsförsedda sjörövare som, iförda randiga tröjor, vildsint viftar med värjor och smider ränker pa sma, dunkla tavernor för att med en gulnad karta som vägledning segla iväg till tropiska öar och leta guld alternativt störta den holländske guvernören. Verklighetens Caracas är litet annorlunda - en myllrande storstad med intensiv trafik och trottoarer som böljar fram och tillbaks av folk och värme. Större delen av stadens arkitektur verkar härstamma fran sextiotalet - lejonparten av byggnaderna kan klassificeras som "betongbrutalistiska" i sin byggnadsstil.

Vi har ägnat dagen at att vandra omkring, Ian och jag, längs avenyerna i stadens centrum, dit vi tog den effektiva, snabba och billiga tunnelbanan fran vart hotell, som är beläget i stadsdelen Altamira, ett par kilometer öster om stadens centrum. Vi passade även pa att titta in hos museet för samtida konst, som - trots att de höll flera salar stängda till följd av att de satte upp nya utställningar - hade en imponerande samling av bland andra Picasso, Legér och Miró.

Till den venezuelanska huvudstaden kom vi sent igarkväll, efter att ha lämnat Puerto Colombia och kört österut mot Caracas vid lunchtid samma dag. Puerto Colombia är en liten, sömnig by som lojt sträcker ut sig pa Venezuelas nordkust. Här kan man betrakta fiskarna som tidigt om morgonen beger sig ut pa de karibiska böljorna för att vittja sina nät. Sandstranden, tio minuters promenad fran byns centrum, erbjöd hisnande bränningar, tropiskt, varmt vatten och svalkande skugga under kokospalmerna. Saledes fick vi alltsa möjlighet att arbeta litet med vara solbrännor. Vi bodde pa ett litet, märkligt vandrarhem som drevs av en vansinnig, tysk man i attioarsaldern, som klädd i urtvättat linne och boxershorts argsint gick omkring pa sina ägor och skrek otidigheter at sin personal och sina gäster. De mer konspiratoriskt lagda av mina medresenärer misstänkte att mannen flytt undan rättvisan efter andra världskriget och bosatt sig i en liten oskyldig avkrok pa andra sidan jordklotet.

Innan vi nadde Puerto Colombia tillbringade vi ett par dagar i Los Llanos, Venezuelas slättland, som sa här under regnperioden prunkar av grönska. Med den lilla byn San Vicente som bas, begav vi oss ut i motorkanot pa den ständigt stigande floden och tittade pa det fantastiska djurlivet som frodades däromkring: mängder av apor, kajmaner, sötvattensdelfiner, hoatzin, leguaner och ett rikt, färgstarkt fagelliv. Inga anakondor, bortsett fran de fa vi fann överkörda pa landsvägen (i Sverige igelkottar, i Venezuela anakondor), fanns dock i sikte.

I morgon bordar vi aterigen lastbilen och styr kosan österut, till en liten soldränkt by pa nordkusten där vi aterigen skall njuta av sol och värme i ett par dagar innan vi vänder söderut och styr rakt in i Amazonas mot staden Manaus.

Som ni kanske misstänker, gar det ingen större nöd pa mig.