Sa langt söderut man kan komma (nästan)

Längs strandpromenaden i Ushuaia har man en hisnande utsikt över bergen som omgärdar denna lilla stad. Kvarteren försöker, men törs inte riktigt klättra uppför bergssidorna; gatorna sluttar trots detta brant ned mot vattnet. Pa en liten utsiktspunkt alldeles nere vid vattnet satt jag och at en enkel seneftermiddagslunch bestaende av bröd, ost och inhemsk öl, som jag inhandlade i en butik ett stenkast fran mitt hotell. Gott!

En ljum vind blaser genom staden, och solen värmer behagligt. Vädret paminner mest av allt om en behaglig, varm, svensk var. En speciell känsla infinner sig onekligen när man inser att nästa större landmassa rakt söderut faktiskt är Antarktis.

Flyget landade vid tvatiden i eftermiddags, lokal tid (när klockan är fjorton här, är den arton hemma). Det var en lang flygtur - i Madrid var väntan lang och seg, i Buenos Aires fick jag springa mellan terminalerna för inrikes- och utrikesflyg eftersom planet var lite försenat, och när planet sedan mellanlandade i El Calafate utan min vetskap, trodde jag att jag var i Ushuaia och steg helt sonika av planet. Jag märkte ganska snabbt mitt misstag. Flygplatspersonalen, av det vänliga tillmötesgaendet att döma, hade nog varit med om detta förr.

I morgon börjar det stora äventyret - jag ansluter till resegruppen klockan tio pa Hostal Americas och sedan bär det av!