Besok i Panaji och hos skraddare!

Dagen borjade okristligt tidigt med att vi steg upp klockan atta, at frukost pa hotellet och gav oss ivag mot en av busshallplatserna i Calangute for att darifran ta bussen till delstatens huvudstad Panaji, eller Panjim som den ocksa kallas.

Busshallplatsen ligger precis vid genomfartsleden i Calangute, precis vid en kyrka som faktiskt star mitt i gatan, prydd av ett kors i neon. Bussen stod redan vid hallplatsen nar vi anlande, sa vi skyndade pa stegen och hoppade pa bussen. I varje buss finns ett slags konduktor, som dels uppmarksammar nar nagon vill stiga av bussen eller kliva pa och dels tar upp betalning av passagerarna. Man kan saledes stiga av bussen i princip var som helst och aven ge tecken till en forbipasserande buss att man vill aka med, sa stannar den.

Resan till Panaji kostade hela 8 rupier (motsvarande 1.60 svenska kronor) och tog ungefar trettio minuter. Bussens kvalitet lamnade en del ovrigt att onska - hatthyllan, till exempel, var fastklistrad med tejp. Skyltar med budskapet "no spitting" fanns i bussen.

Fran Panajis myllrande busstation begav vi oss promenerande mot stadens centrum. Pa vagen passerade vi en stor kontorsbyggnad under konstruktion; byggnadsstallningarna var tillverkade av langa smala tradstammar som sammanflatats pa nagot markligt vis. Efter en stund beslot vi oss for att ta en tuk-tuk till stadens gamla portugisiska kvarter, San Tome'. Otroligt charmiga och dammiga, bedagade kvarter fran tiden da portugiserna hade sitt storhetsvalde. Ganska forfallna byggnader med prunkande tradgardar lag sida vid sida langs trottoarerna, vilka var utrustade med halvmeterdjupa rannstenar.

Vi strosade runt i kvarteren en ganska lang stund och begav oss darefter mot indiska statens turistbyra, som skulle ligga vid ett torg. Val framme vid torget konstaterade vi att ingen turistbyra fanns i sikte. I en tidningsaffar fragade vi om det fanns en turistbyra vid torget och joda, det skulle finnas en pa andra vaningen med entre' i en stor, rod port.

Porten fann vi utan problem - inte nagonstans fanns ett anslag som talade om att det fanns en turistbyra i byggnaden. Pa andra vaningen av byggnaden steg vi in i ett kontor som hamtat ur en film: flaktar snurrade i taket tre meter ovanfor oss, moblemang i morkbrunt tra och en korrekt indisk tjansteman som bjod oss att sitta ned. Broschyrer och annat material var uppenbarligen inte denna turistbyras starka sida, inte heller nagot slags marknadsforing fran personalens sida. Varje fraga bemottes med ett svar, men mer an sa var det inte.

Utrustade med nagra nya upplysningar begav vi oss langs 18th June Road ned mot en biograf, dar vi planerade att se en Bollywoodfilm - en klassisk, indiskproducerad film pa hindi. Tyvarr passade inte tidsprogrammet oss, utan vi bad att fa lana toaletten i den mycket tjusiga, moderna byggnaden innan vi gav oss av mot marknaden. Panajis "Old Market" var en upplevelse: under presenningar och skynken fanns en enorm marknad med ett stort utbud av varor. Mycket lite turister passerade genom marknaden och vi vackte ett visst intresse. Har shoppades mycket spannande saker. Atmosfaren var helt fantastisk - en mangd dofter, bade behagliga och mindre behagliga, ett gytter av sma gangar och stand och otroligt mycket manniskor. I ett stand som drevs av en man som forsokte likna en indisk Elvis Presley kopplade vi av, efter lang tids shopping, med lask till det facila priset av sju rupier (1.40 svenska kronor).

Vi strovade vidare genom staden pa jakt efter ett tempel, som vi fatt rekommenderat pa turistbyran. Vi fann det, men det liknade mest av allt en skola: pa garden spelade ett gang pojkar cricket med tennisboll. Det var heller inte tillatet att ga in i templet. Hungriga hade vi hunnit bli vid det har laget, sa vi begav oss mot en restaurang. Vi passerade en flickskola med elever i skoluniform. De fnissade lite blygt at oss och ropade "Hello!". Val framme igen vid torget dar turistbyran lag, tog vi en tuk-tuk till en restaurang vid namn Venite, som vi fatt rekommenderad via en guidebok.

Restaurangen var belagen pa andra vaningen i ett gammalt hus med franska balkonger. De vita vaggarna och taket var i rummet dar vi satt och at tackta av avsiktligt klotter som tidigare gaster producerat. Vi at alla varsin rakcurry, som var mycket god.

Efter maltiden sokte vi upp ett postkontor, dar vykort postades och frimarken inhandlades. Vagen var darefter inte sarskilt lang till busstationen, dar vi tog en expressbuss mot Calangute. Vad "express" betydde ar en gata, priset var en rupie hogre, men bussen gick precis lika fort.

Ater i Calangute besokte vi en skraddare, dar Lars tog matt for en tredelad, kritstrecksrandig, svart kostym. Skraddaren tog matt pa bredden, tvaren, langden och djupet och antecknade allt mycket noga i en liten bok. Antalet onskade knappar i vasten, snittet pa byxorna och slaget pa kavajen noterade ocksa. Kostymen blir klar pa onsdag och kostar en spottstyver jamfort med svenska priser. Jag kan knappt barga mig! Hos skraddaren sag vi ocksa en kackerlacka stor som en tumme.

Snart var vi ater pa hotellet. Plotsligt borjade strommen komma och ga med en halvtimmes mellanrum, ungefar, vilket foranledde att denna resedagbok publiceras en dag forsent: jag hann skicka ett mail fran internetkafet innan strommen slog ut alla datorer.

Vi gick ett par hundra meter langs huvudgatan till en restaurang som vi besokte forsta kvallen vid namn "Waves" dar vi at en mycket god maltid. Lars och Ingrid at varsin ordentlig kottbit med peppar- respektive brandysas och varma gronsaker respektive spenat-, champinjon- och vitloksrora. Anna valde fylld blackfisk till forratt och at en god fiskratt till huvudratt. Till detta drack vi en cider som hette Tempest som inte alls var god, sa vi tog in Kingfisher istallet.

Dagen avslutades med att vi shoppade loss pa rokelse, bland annat.