upplevt

Det är långt från Rio de Janeiro till Köpenhamn

2006-09-05T00:03:00.000+02:00

Så återvände jag idag till arbetslivet efter min fem månader långa frånvaro. Det kändes overkligt vanligt att stiga upp, klä på sig den kritstrecksrandiga och bege sig till busshållplatsen med frukostsmörgåsar inslagna i aluminiumfolie. Tre bussar, fulla med trötta själar, körde förbi innan jag insåg att jag skulle komma försent och beslöt mig för att promenera till stationen genom den vackra, klara septembermorgonen. Så märkligt det är, att fötterna vet precis vart de skall gå utan att resten av kroppen behöver fästa uppmärksamhet vid det.

Det fullsatta tåget tog mig till Nörreport och därifrån promenerade jag till kontoret. Köpenhamn visade sig från sin allra bästa sida när jag nådde Sortedamssöen och en kort stund njöt av den vackra utsikten. En gumma, som stannat upp med sin rollator ett ögonblick, såg förvånad ut när jag hälsade henne med ett artigt 'god morgen'.

På väg hem...

2006-08-27T21:09:00.000+02:00

Det är med ganska tungt hjärta jag nu sitter på ett litet internetcafé på Sao Paolos internationella flygplats. Planet lyfter om en dryg timme och om mindre än ett dygn landar jag i Malmö (14.30 för att vara exakt).

Jag har ofta fått frågan vad jag saknat - bortsett från nära och kära - under min resa, så här kommer en fullständig förteckning:
1. Gott kaffe (nej, i Brasilien får man inget gott kaffe).
2. Varmt och rent vatten i kranarna.
3. Bad i badkar.
4. Sill (av någon dunkel anledning går det inte att uppbringa senapssill någonstans i Sydamerika).

Det är snart dags att gå igenom säkerhetskontrollen, så jag tvingas därför konstatera att det är dags att avsluta denna sista bloggpost från Sydamerika.

Rio de Janeiro - sista anhalten!

2006-08-26T18:55:00.000+02:00

Tjugotvå veckor går förbluffande fort när en liten gris är ute och åker - det känns som om det var igår jag stod med mina väskor på den vindpinade strandpromenaden i det karga, kyliga Ushuaia längst ned i södra Argentina och litet vilset undrade var jag kunde hitta ett vandrarhem. Och här är jag nu - tusentals färgstarka intryck senare - i Rio de Janeiro och inser så smått att jag faktiskt skall åka hem till Sverige imorgon.

Machu Picchu, Angel Falls, Gran Sabana, Amazonas, Pantanal, Tierra del Fuego, Torres del Paine, La Serena, Atacama, Colca är ett fåtal av de platser som aldrig kommer att lämna mig, platser som jag bara behöver blunda för att se igen. Likaledes har städerna - La Paz, Lima, Cuenca, Arequipa, Quito, Santiago, Caracas, Bariloche, Bogota, Cartagena, Merida och Rio de Janeiro för att återigen bara nämna en handfull - gjort outplånliga intryck. Många är också de människor som passerat genom mitt liv under tiden; från dem alla har jag dragit någon form av lärdom: Colm, Victoria, Ian, Bee, Felicity, Nico, Dwight & Harriet, Andy & Lindsay, Robyn, Jason, Ant & S, David & Emma, Tony, Rich, Rachel, Ian & Jan och alla de andra, som jag för läsbarhetens skull utelämnar.

Rio är precis lika vackert som jag alltid föreställt mig: vildsint blå ocean, mjuka berg som - beströdda med favelor - lojt häver sig ur havet, smala avenyer med åldriga, frodiga träd. Och Ipanema och Copacabana - stränderna där jag skulle kunna tillbringa timmar med att dricka caipirinhas och betrakta strandskulptörerna, tiggarna, muskelbyggarna, solbadarna och försäljarna i den omedvetna dans som utgör strandlivet.

Så, någonstans: tyst, tyst innan man lägger märke till den men sedan stark, stark - en ständigt skiftande andhämtning, som havet som drar sig tillbaka för att i nästa stund vältra sig framåt, som en vacker skogsprinsessa som vilar, som en idrottsman efter ett maratonlopp: Rio är levande på ett sätt som jag aldrig trodde en stad kunde vara.

Igår tog Ian, Robyn och jag en lokalbuss ut till Ipanema och började sedan vandra tillbaks in mot staden - en promenad som skulle visa sig ta hela dagen i anspråk. Efter att ha avverkat Ipanema och Copacabana (med havet till höger) vandrade vi så vidare, genom en tunnel och vek av till stadsdelen Urca där vi tog linbanan upp till Sockertoppen, Pão de Açúcar, och förstummades av den vackra utsikten. Vi tillbringade någon timme där, innan vi åkte ned och fortsatte vår promenad mot stadsdelen Flamengo, där vårt hotell ligger.

Framåt åttatiden var det dags för vår sista gemensamma måltid som grupp. Denna intog vi, efter en hisnande taxiresa till Santa Theresa - bohemernas och konstnärernas kvarter, strax bredvid en favela - i en liten, livlig lokal där stämningen var hög. Servitörerna lyckades nog inte få en enda beställning rätt, men de bar ut öl, vin och caipirinhas med en förbluffande skicklighet. Efter måltiden, som tog ett par modiga timmar i anspråk, rullade vi hatt i Rios nattliv, som dels ägde rum på gatan där drinkarna i stånden gick för två reais, motsvarande sexton kronor, och dels på en intressant nattklubb i tre étage (på bottenvåningen fylkades de något äldre kring sambagolvet, på första våningen studsade de litet yngre omkring till klubbmusik och på översta våningen spelades soft ambience för dem som vilade sig i de inbjudande sofforna och fåtöljerna. En mycket trevlig afton! När vi, aningen skeppsbrutna, kom hem pekade den stora visaren rakt upp och den lilla visaren rakt ned och solen höll, av någon oförklarlig anledning, på att gå upp.

Idag har vi tagit det ganska lugnt.

---

Fotnot: Cornelis Vreeswijk är obestridligen en av Sveriges främsta viskompositörer - ingen har som han kunnat skildra armod, vemod och tragik med en sådan värme och humor. Men! Den gode Cornelis har också givit upphov till en textrad som inte ens Magnus Uggla skulle släppa igenom: "Går man på Copacabana har man havet till vänster" (från "Deirdres samba"). Det beror väl, för tusan, på åt vilket håll man går!

Musikfestival i Ouro Preto

2006-08-23T20:04:00.000+02:00

Ouro Preto är en vansinnigt vacker liten stad knappa 50 mil norr om Rio de Janeiro. Staden är utspridd över ett antal mjuka bergssidor så de vindlande, kullerstensbelagda gatorna stupar brant och de plana ytorna är ytterst få. En nästintill total avsaknad av modern arkitektur innebär att en tidlös atmosfär vidlåder hela staden. Att vandra omkring längs gatorna här är en fantastisk upplevelse: bakom varje krök och krön döljer sig åldriga, trötta kolonialbyggnader som åldrats med charm. En häpnadsväckande mängd kyrkor finns också utspridda i Ouro Preto - varje kvarter verkar ha sin egen.

Vi anlände hit i förrgår efter att ha besökt Brasilia; kontrasten är slående. Den brasilianska huvudstaden kan knappast sägas vara vacker - hela staden byggdes från grunden på 1960-talet och gavs, av arkitekten Oscar Niemayer, formen av ett flygplan. Biltrafik var den huvudsakliga prioriteten vid utformandet, så flerfiliga avenyer och motorvägar breder ut sig alla riktningar. Det är en intressant upplevelse att besöka Brasilia, att vandra omkring och häpna över mängden ackumulerad sextiotalsarkitektur, men jag upplevde staden som ganska själlös och ogästvänlig.

Av en händelse upptäckte vi att det var musikfestival här i Ouro Preto igår, så framåt skymningen begav vi oss de knappa två kilometrarna ned från campingen till stadens centrum för att äta en bit mat och upptäcka lokal musik. Restaurangen vi valde visade sig bjuda på livemusik av ett äldre, mycket skickligt par som tolkade Gal Costa, Antonio Carlos Jobim, Caetano Veloso (på min begäran) och mycket mycket annat. Efter att ha njutit av mat och musik begav vi oss ut på torget där ett likaledes skickligt - om än i annan genre - band spelade tight, brasiliansk funk. För mig, som behövde litet uppiggning, var det en perfekt kväll!

Imorgon ger vi oss av igen mot Rio de Janeiro, den sista anhalten på min drygt fem månader långa odyssé genom Sydamerika. Det är omöjligt att sammanfatta alla intryck, men det har varit en fantastisk resa som givit mig otroligt mycket: outsägligt vackra naturupplevelser, intressanta kulturupplevelser, omtumlande besök i storstäder, en mängd nya vänner runt om i världen och - kanske viktigast av allt - tid att tänka och reflektera över saker och ting i tillvaron.

---

Min mobiltelefon har slutat att fungera - av någon anledning har mitt SIM-kort blivit avaktiverat, så telefonen vägrar att fungera överhuvudtaget. Det går således inte att nå mig via telefon.

På spaning i Pantanal

2006-08-16T17:27:00.000+02:00

På spaning i Pantanal
Originally uploaded by 12acres.

Strax efter klockan fyra igår eftermiddag anlände vi till den lilla staden Pocone, den sista skärvan av civilisation innan den stora Pantanal-regionen, större än halva Frankrike, breder ut sig. Namnet Pantanal betyder egentligen 'träsk' och beskriver området ganska utmärkt. Under regnperioden är området en vidsträckt sumpmark, där ett rikt djurliv finns utspritt över de tusentals hektar som regionen omfattar. Under den torra perioden, som vi just nu befinner oss i, samlas djuren kring de kvarvarande vattensamlingarna och ger entusiaster möjlighet att beskåda faunan.

Idag steg vi upp i vanlig tid, 5:30, och begav oss efter en god frukost ut på spaning efter djur. Vi har blivit rikligt belönade för mödan. Längs åar och sjöar samsas hundratals kajmaner - ondskefullt orörliga i den olidliga värmen - och lika många hägrar och storkar kan ses malligt spatserande i de grunda vattnen. Småfåglar i granna färger hastar ystert fram och tillbaks i munter jakt på småkryp, medan en och annan hjort värdigt skrider förbi på behörigt avstånd.

Eftermiddagen kommer vi att ägna åt att till fots tränga djupare in i området för att, om turen är med oss, hitta anakondor.

Kajmanerna på bilden befann sig ungefär två meter från mig när jag tog bilden.

Bushcamping på väg mot Pocone

2006-08-10T17:52:00.000+02:00

Bland de finaste naturupplevelserna på denna overlandresa genom den sydamerikanska kontinenten märks de så kallade bushcampingarna - camping i vildmarken utan tillgång till några som helst faciliteter, exempelvis Atacamaöknen i Chile, med sitt vackra, karga landskap; de mjuka, gröna kullarna med vasst gräs i Venezuelas Gran Sabana. Igår var det dags för den kanske vackraste upplevelsen av dem alla: camping bakom en Petrobras-bensinstation.

Vi hade färdats söderut hela dagen - långa, heta timmar av dåsande och läsande med svalkande jazz i högtalarna. När skuggorna började bli längre och luften något svalare, fann vi oss plötsligt i folktomma omgivningar med oändliga odlingar och hagar utan möjlighet att hysa tält. Således tvangs vi stanna på närmsta bensinstation och be om tillåtelse att slå upp våra tält på deras bakgård. Det fick vi.

När morgonen kom, och de första solstrålarna färgade glaset i pumparnas mekaniska räkneverk rött, intog vi en hastigt tillagad frukost bestående av förlorade ägg och kaffe och begav oss kvickt från platsen.

Camping i hage

2006-08-09T01:25:00.000+02:00

Camping i hage
Originally uploaded by 12acres.

Fullmånen står lågt över skogsbrynet och sprider ett blekgult sken över det brasilianska åkerlandskapet och våra tält som står uppslagna i en hage. Just nu sitter vi och njuter av en sval öl och väntar på att Matlag Ett skall servera kvällens middag - pasta carbonara.

Dagen har helt och hållet ägnats åt att färdas söderut i lastbilen mot Pocone, så det har varit en ganska lång dag.

På väg igen!

2006-08-08T16:00:00.000+02:00

På väg igen!
Originally uploaded by 12acres.

Så har lastbilen äntligen anlänt till Porto Velho och vi har just lastat in väskor och oss själva i fordonet. Nu ska vi skaffa lite is till vår kyllåda samt diesel för tvådagarsresan söderut mot Pantanal-regionen.

Efter nio dagar på en flodbåt...

2006-08-06T23:25:00.000+02:00

Efter nio dagar på en flodbåt...
Originally uploaded by 12acres.

... har de flesta av oss tvättat sina kläder i båtens kölvatten.

... är det ganska skönt att flanera omkring på egen hand ett par timmar.

... har man otroligt nog vant sig vid att sova i hängmatta.

... har samtliga i gruppen deltagit i kvällarnas pokerspel, där okokt pasta används som spelmarker.

... upplevs krokodiler snarare som ett naturligt inslag i en flod än något som bör fångas på film.

... har alla i gruppen ökat sitt midjemått till följd av den rikliga, goda maten som serverats ombord.

... vet vi nu vilka i gruppen som snarkar högst och talar mest i sömnen.

Söndagseftermiddag i Porto Velho

2006-08-06T21:52:00.000+02:00

Vi anlöpte Porto Velho, huvudstaden i regionen Rondonia i västra Brasilien, strax efter klockan två idag. Staden har dryga 300 000 invånare och ligger på den östra sidan av Rio Madeira, en biflod till Amazonfloden. En välkänd guidebok beskrev staden som innehavare av "glossy shops" och "modern buildings", vilket gjorde att mina förväntningar på affärer där en billig ersättare till min stulna kamera kunde hittas var höga. Glad i hågen hoppade jag i land och begav mig ut mot det förväntade vimlet.

Påståendena visade sig vara kraftiga överdrifter av Münchhausenproportioner. Staden visade sig vara ganska stor, men dammig, folktom och sömnig så här en söndagseftermiddag. Solen lyste brännhet från en molnfri himmel, medan fotoaffärerna lyste med sin frånvaro. Attans.

Gårdagen bjöd på en mycket intressant upplevelse: vi hamnade på en absurd nattklubb mitt i mörkaste djungeln. I en liten by fanns något som liknade en klassisk, svensk dansbana från femtiotalet, utan väggar men med trägolv, tak och ett häpnadsväckande stort högtalarsystem. Medan våra trumhinnor sakta revs ned av salsa- och calypsorytmerna och det goda, svala ölet rundade av fotvalven, gjorde vi vårt bästa för att visa oss på styva linan i salsa. De övriga gästerna betraktade oss med viss nyfikenhet och artiga leenden - de måste varit stumma av häpnad inför vår skicklighet. Robyn, som faktiskt tagit salsalektioner, försökte tappert lära oss de grundläggande stegen.

När vi lämnar Porto Velho vet ännu ingen. Lastbilen och vår chaufför, AJ, åker med en separat bilfärja, men trots telefonsamtal till hotell och hamn i Manaus verkar inte någon veta när lastbilen lämnade hamnen, var lastbilen är just nu eller när den anlöper Porto Velho. Vattenståndet i floden är mycket lågt för tillfället, vilket innebär att de tunga bilfärjorna tvingas till omvägar för att inte grundstöta.

Nu ska jag bege mig ned till floden igen och njuta av svalkan under träden på en servering.

Kajmaner och kleptomaner i Amazonas

2006-08-06T21:46:00.000+02:00

Kajmaner och kleptomaner i Amazonas
Originally uploaded by 12acres.

När solen blir alltför stark mitt på dagen, drar vi oss tillbaka till våra hängmattor på mellandäck eller till den svalkande skuggan på husbåtens övre däck där vi spelar ett par partier Carcassonne, njuter av en god lunch, som idag bestod av grillad, färsk piraya, och läppjar på en kall öl. Vi steg upp ordinarie tid, 5.30, och efter frukost begav vi oss ut i kanot uppför en av de många bifloderna. Floden vi valde idag var populär bland traktens kajmaner; vi såg tjogtals, antingen konspiratoriskt omkringsimmande med endast ögon och nos ovanför vattenytan eller lättjefullt dåsande på strandbankarna. Så snart kanoten närmade sig, försvann de dock ljudlöst och kvickt ned i det grumliga vattnet, alltmedan kungsfiskare och allehanda färggranna fåglar tog för sig av det smörgåsbord av fiskar som lekte och hoppade ovanför vattnet.

På vägen besökte vi också en liten by där inte många turister satt sin fot - vi omringades snart av stora, nyfikna ögon som fnissande följde oss på vår tur genom byn, där vi guidades av den lokala pastorn.

Vi reser just nu med en husbåt, som vi hyrt, inklusive kock, guide och kapten. Efter två dagar på den lokala färjan, anlöpte vi Manicoré, där husbåten väntade. Den lokala båten var trång och minsta krusning om natten fick hängmattorna att krocka och osvikligen väcka innehavaren. På morgonen, när vi åt frukost, lade någon illgärningsman sig till med min digitalkamera ur min väska i ett kort, obevakat ögonblick. Tack och lov hade jag dagen innan bränt samtliga bilder till cd, så jag har inte förlorat många bilder.

Rio Negro!

2006-07-29T22:36:00.000+02:00

Rio Negro!
Originally uploaded by 12acres.

Så har båten äntligen lagt ut, i tid enligt sydamerikanska mått (vilket innebär en och en halv timmes försening). Just nu ligger jag i min hängmatta och njuter av utsikten och en Cuba Libre. Ganska behagligt, må jag säga!

Flodbåt till Porto Velho

2006-07-29T16:43:00.000+02:00

Flodbåt till Porto Velho
Originally uploaded by 12acres.

På flodbåten Sergio Neto I har jag precis knutit upp min hängmatta på övre däck, där - enligt uppgift - en mild bris svalkar om natten. Lördagsbåtarna är en färggrann syn, fyllda till bristningsgränsen med resenärer, turister såväl som lokalbefolkning. Det gäller att vara på plats tidigt om morgonen för att få en bra plats för hängmattan. Båten skall ta oss längs Rio Negro till Porto Velho från Manaus, en resa som tar nio dagar. Efter ungefär halva resan byter vi båt till en mindre husbåt, som gör strandhugg här och var längs flodens många små byar. På programmet står bland annat djungelpromenader, spaning efter djur och besök i små byar.

Igår var vi på en dansföreställning på Teatro Amazonas, operahuset här i Manaus. Operahuset byggdes 1896 under gummirushen, när Manaus var en blomstrande stad. Interiören var minst lika vacker som den nyklassicistiska exteriören, föreställningen var inte dum den heller.

Några bilder till!

2006-07-28T22:39:00.000+02:00

Tyckte det var dags för en ny omgång bilder! Samtliga bilder är tagna i Venezuela, de flesta i Los Llanos, det vidsträckta slättlandskapet i landets sydvästra del. Som vanligt går det bra att klicka på bilden för att förstora den.

En bild tagen från vägkanten när vi stannade till för en bensträckare på väg mot Los Llanos från Merida. Los Llanos, fritt översatt med min gärdsgårdsspanska till "slätterna", är ett vidsträckt område i Venezuela som består mestadels av just slättlandskap.

Fjäriln vingad syns även i Los Llanos. Den här vackra fjärilen, på spanska mariposa, poserade villigt för kameran när vi var på promenad ute på slätterna.

En typisk vy i Los Llanos. Vackert, inte sant? Fåglarna på bilden är, om jag inte minns fel, hägrar.

En trollslända som slagit sig ned på en buske vid vårt vandrarhem i den lilla staden San Vicente vid Apure-floden i Los Llanos.

När vi begav oss ut i den något tätare vegetationen i Los Llanos, fångade vår guide - en grodexpert som inventerade beståndet i Venezuela - den här fina trädgrodan, som hade självhäftande fötter, med vilka den enkelt kunde klättra upp i träd.

Från Los Llanos begav vi oss upp till Venezuelas nordkust. Den här bilden, tagen av Dave, visar mig på badstranden i Puerto Colombia.

Brasilien! Brasilien! Brasilien!

2006-07-25T23:13:00.000+02:00

Brasilien! Brasilien! Brasilien!
Originally uploaded by 12acres.

Igår korsade vi gränsen mellan Venezuela och Brasilien, det åttonde och sista landet på min resa.

Efter gränsen gav de torra, gräsbevuxna och mjuka kullarna som upptar södra Venezuela snart vika för tät djungelvegetation, då och då avbruten av ängar och åkrar med frodigt gräs. När solen sjönk fann vi en liten avtagsväg som ledde oss rakt ut i växtligheten. Vi slog upp våra tält på en liten äng och snart var matlagningen i full gång. Trötta efter en lång dags färd, drog de flesta av oss sig tillbaka efter middagen och föll i sömn till de tusentals ljuden från apor, fåglar och grodor omkring oss.

Bilden visar ängen där vi campade i natt, cirka 60 mil norr om Manaus.

Kackerlackor, tapirer och pirayor i Orinocodeltat

2006-07-15T19:16:00.000+02:00

Playa Colorada pa Venezuelas nordkust är en liten, gäspande by som omges av vackra, tropiskt gröna kullar och har en liten glittrande sandstrand med loja palmer som förstrött betraktar livet runtomkring. En handfull öar ligger utslängda i den blygsamma skärgarden. Kontrasten fran det intensiva tempot i Caracas var slaende.

Pa morgonen dagen efter var ankomst till Playa Colorada tog vi en bat till den lite större byn Santa Fe, nagra kilometer österut. Här kikade vi pa finalen i fotbollsvm och at ostron, som saldes av män som uppenbarligen plockat dem färska fran havet.

Dagen därpa hyrde jag en havskajak och snorklingsutrustning och paddlade ut bland öarna till ett korallrev, som erbjöd fantastisk snorkling. Stim - som ständigt skingrades och aterskapades med mjuka, böljande rörelser - med tusentals gnistrande fiskar kilade förbi, färgglada och levnadsglada. Större pastellfärgade fiskar tycktes leta efter nagot längs revets yttre kant, medan en och annan rovfisk tyst seglade omkring strax under ytvattnet och noterade varje rörelse nedanför.

Här skar jag efter ett par timmars snorkling effektivt upp hela min storta pa det vassa revet, vilket satte stopp för dagens aktivitet. Jag ängslades över det faktum att det i djupen kanske lurade hajar eller andra farliga djur med en förkärlek för svenskt blod.

Nästa dag styrdes färden mot Orinocodeltat, där vart första stopp var Tucupita, en mindre stad belägen vid en av deltats tva större förgreningar. Vart hotell, Amacura, fanns beskrivet i min reseguide som ett av de bästa hotellen i stadens centrum. Kackerlackor, stora som en normalstor tumme, skyndade omkring pa väggarna när vi tände ljuset i vart rum. Samtidigt baxnade vi av den stank av djururin som slog emot oss. Härligt.

Dagen därpa vandrade vi ned till kajen, där en bat väntade för att ta oss ut i deltat till var lodge, fantasifullt döpt till the Orinoco Delta Lodge. En dryg timmes batfard senare nadde vi var destination, som visade sig vara en mycket vackert belägen lodge, omgiven av tung, doftande djungelvegetation. Vi inkvarterades tva och tva i mindre stugor som lag längs en liten, cementerad gangväg varifran sma broar av trä ledde ut till stugorna.

Dagarna här tillbringade vi med att paddla kanot i deltat, fiska pirayor (jag fangade en!), aka motorkanot och kika pa djurlivet samt med att besöka warao-folket, som bor i byggnader med palmlövsflätade tak längs deltats stränder. Mycket intressant.

Var första kväll i deltat blev ganska sen. När Ben sent omsider och nagot rund under fötterna begav sig till sin stuga möttes han av ett stort odjur mitt pa gangvägen - en best, stor som en kalv och med en oproportionerligt stor nos, stirrade pa honom för att sedan frustande börja jaga honom längs stigen. Han stod i begrepp att hoppa upp i ett träd när besten lika plötsligt som den dök upp, vek av fran vägen och försvann in i den täta vegetationen. Nästa dag berättade han om sin upplevelse, som han trodde varit en dröm. Vi andra upplyste honom da om den ofarliga, ganska vänliga och ganska tama tapir som strök kring byggnaderna.

En eftermiddag tog vi en motorbat ut till en förgrening i deltat och simmade omkring i det varma vattnet och njöt av cuba libres alltmedan solen sjönk och kylde av den heta, fuktiga eftermiddagsluften.

Egentligen skulle vi stannat en dag till i Tucupita efter var vistelse i deltat, men eftersom ingen aterigen ville stifta bekantskap med hotellets djurliv, körde vi direkt till Ciudad Bolivar igar.

Vi anlände till campingen igar eftermiddag, slog upp vara tält för första gangen pa länge (av olika anledningar har camping inte varit möjlig sedan Ecuador) och njöt av en lugn kväll med god mat, som lagades av Peter och Hedwig, ett australiensiskt par som anslöt till resan i Bogota.

Imorgon aker vi pa en tredagarstur till Salto Angel, världens högsta vattenfall! Spännande!

Caracas, vansinniga vandrarhemsägare och sma, soldränkta byar!

2006-07-07T20:35:00.000+02:00

Namnet Caracas ger mig omedelbara associationer till ögonlappsförsedda sjörövare som, iförda randiga tröjor, vildsint viftar med värjor och smider ränker pa sma, dunkla tavernor för att med en gulnad karta som vägledning segla iväg till tropiska öar och leta guld alternativt störta den holländske guvernören. Verklighetens Caracas är litet annorlunda - en myllrande storstad med intensiv trafik och trottoarer som böljar fram och tillbaks av folk och värme. Större delen av stadens arkitektur verkar härstamma fran sextiotalet - lejonparten av byggnaderna kan klassificeras som "betongbrutalistiska" i sin byggnadsstil.

Vi har ägnat dagen at att vandra omkring, Ian och jag, längs avenyerna i stadens centrum, dit vi tog den effektiva, snabba och billiga tunnelbanan fran vart hotell, som är beläget i stadsdelen Altamira, ett par kilometer öster om stadens centrum. Vi passade även pa att titta in hos museet för samtida konst, som - trots att de höll flera salar stängda till följd av att de satte upp nya utställningar - hade en imponerande samling av bland andra Picasso, Legér och Miró.

Till den venezuelanska huvudstaden kom vi sent igarkväll, efter att ha lämnat Puerto Colombia och kört österut mot Caracas vid lunchtid samma dag. Puerto Colombia är en liten, sömnig by som lojt sträcker ut sig pa Venezuelas nordkust. Här kan man betrakta fiskarna som tidigt om morgonen beger sig ut pa de karibiska böljorna för att vittja sina nät. Sandstranden, tio minuters promenad fran byns centrum, erbjöd hisnande bränningar, tropiskt, varmt vatten och svalkande skugga under kokospalmerna. Saledes fick vi alltsa möjlighet att arbeta litet med vara solbrännor. Vi bodde pa ett litet, märkligt vandrarhem som drevs av en vansinnig, tysk man i attioarsaldern, som klädd i urtvättat linne och boxershorts argsint gick omkring pa sina ägor och skrek otidigheter at sin personal och sina gäster. De mer konspiratoriskt lagda av mina medresenärer misstänkte att mannen flytt undan rättvisan efter andra världskriget och bosatt sig i en liten oskyldig avkrok pa andra sidan jordklotet.

Innan vi nadde Puerto Colombia tillbringade vi ett par dagar i Los Llanos, Venezuelas slättland, som sa här under regnperioden prunkar av grönska. Med den lilla byn San Vicente som bas, begav vi oss ut i motorkanot pa den ständigt stigande floden och tittade pa det fantastiska djurlivet som frodades däromkring: mängder av apor, kajmaner, sötvattensdelfiner, hoatzin, leguaner och ett rikt, färgstarkt fagelliv. Inga anakondor, bortsett fran de fa vi fann överkörda pa landsvägen (i Sverige igelkottar, i Venezuela anakondor), fanns dock i sikte.

I morgon bordar vi aterigen lastbilen och styr kosan österut, till en liten soldränkt by pa nordkusten där vi aterigen skall njuta av sol och värme i ett par dagar innan vi vänder söderut och styr rakt in i Amazonas mot staden Manaus.

Som ni kanske misstänker, gar det ingen större nöd pa mig.

Några bilder till!

2006-06-28T23:31:00.000+02:00

Dags för ett par bilder till från min resa! Fokus den här gången ligger på miljöer och ting som av någon anledning fångat mitt intresse. Klicka på bilden för att se den i större format!

Idag skulle Joel, Addie och jag fotvandrat i bergen här i Merida, men som den vakne läsaren förstår av ovanstående bild, blev det inte mycket av den fotvandringen. Observera särskilt den gula skylten i bildens mitt!

I Venezuela finns det en klar överrepresentation av dylika fordon. Var och varannan bil är en gammal Chrysler, Dodge eller Chevrolet från sjuttiotalet - vanligtvis mycket välhållna. Kan det bero på att bensinpriset i landet är rekordlågt? Fina är de i alla fall!

I Cartagenas gamla delar möts stadsflanören av undersköna vyer vart blicken än vänds. Dörren på bilden gick jag förbi en ganska tidig morgon, när gatorna var nästan folktomma.

Midsommarafton tillbringades på Isla del Rosario utanför Cartagena, där det snorklades, dracks goda drinkar och lapades sol i stora mängder! Min rygg var helt sönderbränd dagen efter - snorkling sätter sina spår!

Midsommarsnorkling, caipirinhas och rå fisk

2006-06-27T23:57:00.000+02:00

I Bogota upptäckte vi ganska snart att turister från Europa inte är en vanlig syn på stadens gator. Varhelst vi begav oss i staden väckte vi viss uppståndelse - när Ben, Ian, Thomas och jag besökt Botero-museet en eftermiddag och slagit oss ned på ett soldränkt torg en gata därifrån uppmärksammades vi snart och det dröjde inte länge förrän människor kom fram och ville fotografera oss, hälsa oss välkomna till landet och fråga varifrån vi kom.

Längs mångmiljonstadens gator vandrade vi och njöt av folkvimlet och det behagliga, om än något kyliga klimatet i stadens centrala delar. Här avlade vi också visit hos den lokala hamburgerkedjan El Corral, som enligt välbekant amerikanskt manér serverar snabbmat på löpande band.

Från Bogota begav vi oss i buss till en liten stad, Villa de Leyva, några timmars resa. Staden är makalöst vacker med kullerstenslagda gator och låga, vita hus med gröna detaljer och vackert smidda gatlyktor. Även här njöt vi av tillvaron, provade den lokala candelazon - ett slags varm, glöggliknande dryck tillagad av aguardiente (lokalt, aniskryddat brännvin), citron och en mängd kryddor - och kikade på Sveriges insats mot England i fotbolls-VM. Resultatet får väl sägas vara önskvärt, med tanke på husfriden i vår lastbil.

En natt tillbringade vi i Villa de Leyva - sedan begav vi oss åter mot Bogota. På vägen till Bogota stannade vi till i Zipaquira och besökte den andlöst vackra katedral som man huggit ur berget djupt nere i en saltgruva. Katedralen består av tre skepp som ligger i anslutning till varandra - kyrkrummen sträcker sig tiotals meter upp i bergets halvdunkel och är av varierande längd. Ett fantastiskt besök!

Nästa dag begav vi oss med flyg från Bogota till Cartagena på Colombias nordkust. Att komma från Bogotas något kyliga luft till den tropiska, fuktiga hettan i Cartagena var något av en chock. Eftermiddagen ägnade vi åt att försöka acklimatisera oss genom att vandra genom Cartagenas gamla delar, där pastellfärgade hus från kolonialtiden lutar sig över trånga gator och lummiga torg och skapar en behaglig svalka.

Midsommarafton tillbringade vi med att åka båt till Islas del Rosario, en liten ögrupp utanför Cartagenas, där vi lånade utrustning och snorklade över korallreven i de varma vattnen och drack caipirinhas i skuggan av stora parasoll på stranden. Stora, hotfulla moln smög sig in från havet under eftermiddagen och när vi lämnade ön vid tretiden började ett häftigt oväder härja, ett oväder som varade hela kvällen. När vi letade upp en restaurang i Cartagena under kvällen, hoppade vi mellan vattenpölar och försökte undkomma de värsta skyfallen.

Vi fann en liten restaurang i stadens gamla kvarter, där jag - Midsommarafton till ära - beställde in ceviche, en colombiansk specialitet som till stora delar består av rå fisk. Gott!

I förrgår var det så dags att åter flyga till Bogota och därifrån till landets östra delar och gränsstaden Cucuta, där vi skulle återförenas med vår lastbil och korsa gränsen till Venezuela. Så blev det inte: när vi landat i Bogota väntade vi på information om vår flight till Cucuta, men någon sådan kom inte upp på skärmarna. Vi väntade och väntade och när tiden för incheckning närmade sig, frågade vi i informationsdisken. Där fick vi veta att vi skulle befunnit oss i en annan terminal och att vi redan missat flyget. Illa.

Märkligt nog åtog sig flygbolaget allt ansvar för att vi missat planet, bokade om våra biljetter till nästa morgon och ordnade rum till oss på det luxuösa fyrstjärniga hotellet Von Humboldt i Bogota. Här serverades vi, av livréklädda servitörer med vita handskar, en vällagad, god middag och kunde så småningom dra oss tillbaka till våra spatiösa rum som erbjöd all upptänklig bekvämlighet. Inte illa.

Tyvärr var det dags att bege sig från hotellet redan klockan fyra nästföljande morgon för att hinna med nästa flyg till gränsen. Den här gången gick allt som det skulle och vi mötte AJ och lastbilen vid sjutiden på morgonen på Cucutas flygplats.

Gårdagen tillbringade vi med att sitta i kö till gränsen i Venezuela (ett par timmar), få igenom lastbilen genom tullen (ett par timmar) och köra till Merida (mer än 10 timmar, inklusive tre slumpmässiga poliskontroller med passkontroll, varav en innebar en fullständig genomsökning av fordonet och urstigning för samtliga passagerare). Puh!

Bogota, Colombia

2006-06-19T02:28:00.000+02:00

Så har jag äntligen lämnat Ecuador och nått det mytomspunna landet Colombia! Vi korsade gränsen till Colombia igår efter att ha väntat timtal i slingrande, långa bilköer vid gränsen strax före Ipiales.

I lastbilen finns dokument anslagna som anger brittiska utrikesdepartementets råd för de olika länderna i Sydamerika. I Peru och Ecuador, till exempel, bör man visa viss aktsamhet och inte bege sig nedför mörka gränder precis som i vilka länder som helst. Till Colombia bör man, om man skall tolka brittiska UDs råd strikt, inte åka alls - här blir man osvikligen utsatt för beväpnade attentat av hemska karlar, gerillabilbomber och kidnappningar av valfri militant grupp. Beger man sig till Colombia bör man således helst stanna på hotellrummet och bära hjälm och knäskydd under dygnets alla timmar.

I Ipiales, som är en liten stad ett par kilometer norr om gränsen mellan Colombia och Ecuador, tillbringade vi natten och begav oss vid lunchtid idag till flygplatsen där vi flög propellerplan till Bogota.

Efter ankomsten till vårt hem under vistelsen i Bogota - ett litet, mysigt vandrarhem, belägen på en lummig, trädkantad gata, Calle 69, med vackra hus strax norr om stadens centrum gick vi ut ett par stycken och åt en sen lunch på en sushirestaurang.

I kväll ska vi bege oss till Zona Rosa, som är ett nattklubbs-, restaurang- och bardistrikt här i Bogota och äta en god bit mat och när kvällen lider mot natt leta upp någon trevlig, obskyr nattklubb.

Ytterligare ett par bilder!

2006-06-11T22:22:00.000+02:00

Här kommer ytterligare ett par bilder från resans gång - kunde inte låta bli medan jag ändå var i farten! Jag har försökt blanda vackra naturbilder med bilder på mina medpassagerare, så ni har ett hum om vem jag talar om när jag talar om olika deltagare! Klicka på en bild för att se den i större format.

En vy från ett högt pass - jag skulle tro att vi är på närmare 4800 meters höjd här. Nere i dalen, vid den andra sjön som syns på bilden, åt vi lunch.

Här ses Victoria njuta av utsikten och i bakgrunden skymtar AJ.

Vy över Machu Picchus centrala gräsplan. En otroligt vacker plats!

Nico och jag i Machu Picchu.

Efter vandringen längs inkaleden och besöket på Machu Picchu hade vi en ganska ordentlig partykväll i Cusco - här är vi på väg hem på morgonkvisten. Från vänster Jason, jag, Victoria, Felicity och Colm.

Bild över en av Cuscos många kyrkor, samma tidiga morgon.

Äntligen lite bilder!

2006-06-11T21:46:00.000+02:00

Här kommer ett litet urval av de bilder jag tagit under resans gång! Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Vy från campingen i Torres del Paines nationalpark i Argentina. Vi anlände till campingen i kolmörker och möttes av denna syn när vi kröp ur tälten på morgonkvisten. Och ja, sjön har den färgen i verkligheten.

Här ses de två tornliknande klippformationerna, torres, som givit berget Torres del Paine dess namn. Bilden tog jag när vi väntade på en katamaran som skulle ta oss över en sjö för att vandra upp mot berget.

Innan vi anlände till Santiago, stannade vi till på Balduzzis vingård ett par mil utanför staden. Vi tittade på vintillverkningen och smakade på godsakerna.

Här är jag på toppen av La Campana, som jag besteg tillsammans med Colm och Liz. Det var ett tufft jobb - vi gjorde en stigning på över 1500 meter den dagen.

Här är jag igen, på campingen i La Serena timmarna innan bålkvällen börjar.

I Valle de la Luna, eller Moon Valley som den populärt kallas, tog jag den här bilden på Ruth (ovanför alla andra) och från vänster Kelly, AJ, Jason och Colm.

Frukost, fotboll och kubansk mat

2006-06-10T16:59:00.000+02:00

Ett fantastiskt skådespel utspelade sig på Quitos gator efter Ecuadors vinst mot Polen igår. Människor strömmade ut från barer och pubar och snart böljade gatorna av dansande supportrar som skanderade "Ecuador, Ecuador" till tonerna av den lokala vm-sången, som tycktes dunka ut från varje högtalare i staden. Inte ens det kyliga regnet som föll kunde lägga sordin på stämningen.

Ben, jag och AJ såg matchen på en liten lokal bar som var fylld till bristningsgränsen med folk, som jublade vid varje lyckad passning, varje lagd frispark och varje målchans. Gyan var tyvärr magsjuk efter gårdagens besök på en tvivelaktig restaurang som serverat oss ganska tveksam mat, så han såg matchen från hotellrummet.

Framåt kvällen begav Ben och jag oss till en kubansk restaurang som enligt en kompis till Ben skulle servera mycket bra mat. I dörren möttes vi av en man som, komplett med mustasch och snusnäsduk, såg ut att vara direkt hämtad från Village People. På en storbildstv visades en konsert med den sydamerikanska motsvarigheten till Rat Pack. Märkligt. Ben serverades en tallrik med finstrimlat kött och lime. Enbart. Jag serverades en portion tjock, orange röra, i vilken köttbitar med en sällsam smak simmade omkring. Det var inte gott.

Nu skall jag bege mig till ett närbeläget kafe och se Sverige spela mot Trinidag och Tobago. Heja Sverige!

Quito, Ecuador

2006-06-09T19:04:00.000+02:00

Quito är just nu klätt i det ecuadorianska landslagets färger, gult och blått, gatorna är fyllda till brädden av folk och överallt pågår förberedelserna för drabbningen mellan Ecuador och Polen, som äger rum om knappa två timmar! Barerna häromkring tävlar om att ha de lägsta priserna på dryckesvaror och de största storbildstvapparaterna, medan bilarna som sakta glider förbi stoltserar med fladdrande, ecuadorianska flaggor. Vädret är, dagen till ära, vackert och soligt och om allt vill sig väl kommer fotbollsmatchen att bli en otrolig upplevelse - Ben, AJ, Gyan och jag kommer att följa matchen från någon av barerna häromkring.

Till Quito kom vi efter att ha tillbringat fem dagar i regnskogen utanför Misahuali. Längs Rio Napa, en biflod till Amazonas, reste vi en dryg timme i urgröpta motorkanoter och nådde vår lodge, som bestod av ett fåtal träbyggnader på pålar. Vi inkvarterades två och två i ganska små rum, där väggarna inte gick ända upp till det häpnadsväckande höga taket, utan slutade vid normalsvensk takhöjd. Detta innebar att minsta ljud från intilliggande rum färdades med förbluffande tydlighet till rummen runtomkring. Ovanpå de stympade väggarna låg ett flortunt myggnät, som enligt uppgift skulle skydda oss från regnskogens argsinta myggor under natten. Myggnätet över vårt rum hade stora hål.

Jag var ganska lugn inför hotet från myggorna - jag var ju utrustad med ett svenskt kvalitetsmyggstift som jag strukit över hela kroppen. På morgonen var hela ryggen översållad med stora, röda myggbett. Svenska myggstift hjälper inte i regnskogen. Hoppas att malariatabletterna hjälper.

Första dagen sken solen från en klarblå himmel och den fuktiga hettan gjorde att all aktivitet pågick i sävlig sömnighet. För att förbereda oss inför nästföljande dags längre regnskogsvandring, gick vi en kortare promenad i den täta grönskan med vår guide, som demonstrerade hur man tillverkar fällor, korgar av palmblad och visade ett par olika medicinalväxter, bland annat drakblodsträdet, vars sav är mörkt röd och har en antibakteriell effekt. Vackra, stora fjärilar följde oss var vi än gick.

På eftermiddagen begav vi oss ett par stycken med vår guide till en liten flodbank med motorkanoten, simmade i det svala flodvattnet och njöt av tillvaron. Framåt kvällen började ett stilla, varmt regn falla.

Nästa dag färdades vi i motorkanoten ytterligare en timmes tid längs floden för att vandra i djungeln. Kanoten parkerades vid en liten, sprucken betongtrappa, som ledde upp till ett sedan många år övergivet litet hotell, fullständigt övervuxet med frodig grönska. Därifrån begav vi oss rakt in i djungeln.

Snart började det regna, ett behagligt regn som tilltog i styrka. Vi vandrade genom tät grönska, där stora spindelnät glittrade av tusentals små fångade vattendroppar. Då och då stannade vår guide upp för att visa någon intressant medicinalväxt, någon giftig spindel eller ätliga myror (äta myror? kittlar dödsskönt i kistan!). När de tre timmarna som promenaden skulle ta började lida mot sitt slut förklarade vår guide att vi hade gått vilse. Två timmar senare hade vi fortfarande inte nått tillbaks till hotellet. Ytterligare en timme senare nådde vi åtminstone floden, men det gamla övervuxna hotellet fanns ingenstans i sikte. Vår guide hoppade då helt sonika i floden och simmade iväg/fördes bort efter att ha försäkrat oss att han snart skulle vara tillbaka.

En stund senare hördes knattrandet från motorbåtskanoten och snart såg vi farkosten komma glidande längs floden. Genomblöta och hungriga nådde vi litet senare vår lodge och hängde våra kläder på tork.

Under vår regnskogsvistelse byggde vi också flottar, som vi flöt på nedför floden, vi kikade på en märklig fågel - huatsin - som är ett levande fossil och en direkt nedstigande släkting till urtidsfåglarna och vi spanade efter kajmaner.

Med panamahatt i Ecuador

2006-05-27T21:38:00.000+02:00

Muy tranquilo ar ett uttryck som beskriver Cuenca mycket bra. Trots att det ar Ecuadors tredje storsta stad ar det en somnig, lugn stad med gamla hus fran kolonialeran och kullerstensgator. Vi anlande till staden igar efter att ha korsat gransen mellan Peru och Ecuador kring middagstid - ett litet aventyr i sig som tog hela tva timmar i ansprak (plotsligt och utan forvarning eller avlosning reste sig granskontrolltjanstemannen fran sin stol, gick in i ett angransande rum och at sin lunch i trekvart).

Idag har jag vandrat omkring i staden med Felicity (student fran Bristol), Victoria (geografilarare fran London) och Gyan (lagstadielarare fran Nya Zeeland, men han ar ursprungligen fran Sri Lanka). Vi hamnade sa smaningom i en charmig liten butik dar de tillverkade handgjorda panamahattar. Som enda besokare fick vi en grundlig rundtur av en mild, rund man, vilket inkluderade en ganska heltackande genomgang av tillverkningsprocessen. Vi valde och vrakade en god stund bland panamahattarna och jag har nu en slaende likhet med Humphrey Bogart.

Igar hade vi aterigen en intressant matupplevelse. Trotta och hungriga (och dammiga, efter ett par natters camping), begav vi oss ut fran hotellet och hittade ett litet hotell som ocksa hyste en restaurang. Vi knackade pa och blev inslappta av en livrékladd portier, som visade oss vagen genom den vackert utsmyckade lobbyn, dar en pianist spelade lagmald klassisk musik, genom en liten, prunkande tradgard med dampad belysning till restaurangen, dar uniformerad personal bjod oss att sitta ned. Restaurangen var folktom - sa vi hade en liten stab for oss sjalva som serverade oss mat pa silvertallrikar tackta av silverkupor. Hela restaurangen gick i tjugotalsstil och middagen (forratt, huvudratt och en god flaska vin) gick loss pa motsvarande sjuttiofem kronor.

Faktum: panamahattens ursprung ar inte, som man skulle kunna tro, Panama utan Ecuador. De skeppades till Panama och lastades ombord pa batar till Europa dar, darav namnet.
Faktum: Ecuador har inte langre nagon egen valuta - den amerikanska dollarn ar sedan ett par ar tillbaka officiell valuta.

Nunnor och katakomber i Lima

2006-05-22T01:07:00.000+02:00

Insåg precis att det gått alldeles för lång tid sedan mitt senaste inlägg - har befunnit mig långt från all ära och redlighet ett tag nu, men nu befinner jag mig mitt i centrala Lima i hotell Kamanas lobby med en ganska långsam men fungerande internetuppkoppling.

Igår anlände vi till Lima efter att ha vildmarkscampat på en strand i en nationalpark som till största delen bestod av sandöken. Efter att ha konsulterat vår Lonely Planet beslöt tre av oss igår kväll att bege oss till L'Eau Vive, en restaurang som enligt guideboken drivs av nunnor där vinsten går till välgörenhet. Vi promenerade från hotellet och när vi nådde adressen möttes vi av en stor, svart port, på vilken ett litet anslag kungjorde att en restaurang faktiskt fanns där bakom.

Vi knackade på porten och snart öppnade en liten, from kvinna med afrikanskt påbrå dörren och bjöd oss att stiga in. Ett stort rum mötte oss med en hisnande takhöjd och vackra bjälklag i mörkt trä. Detta hade nunnorna kompletterat med runda bord med orange dukar och gula tabletter, plastblommor och stolar av plast. På de uppochnedvända glasen vilade ett tunt lager damm. Vi insåg snabbt att vi var de enda gästerna i restaurangen.

Efter en stund hördes dörrklockan och ytterligare två från vår grupp anslöt till vårt bord. Vi beslöt att det vore ofint att lämna restaurangen och beställde mat. Vi fick en fantastisk matupplevelse! Jag åt en makalöst god köttbit med roquefortost - till förrätt fick jag utsökt parmaskinka med melon. Mina medpassagerare - Victoria, Felicity, Martin och Helen - fick likaledes utsökt mat. Under hela middagen spelades en blandning av klassisk musik (mestadels Albinoni och Vivaldi) och Abba-covers på panflöjt. När middagen led mot sitt slut samlades alla nunnorna kring vårt bord, delade ut små kort med texten till Ave Maria och började sjunga och vi stämde snart in.

En mycket märklig och mycket intressant upplevelse!

Idag har vi varit på vandrande fot i Lima - vi besökte, bland annat, katakomberna och fick bokstavligen en springande rundtur. Guiden visade oss runt i en farlig fart och skyndade på de stackare som stannat för att ta bilder. Dagens övriga aktiviteter utgjordes av glasskonsumtion i solskenet på Plaza de Armas, cheeseburgerinköp på MacDonald's samt ett försök till besök på det arkeologisk-antropologiska museet, vilket visade sig vara stängt på grund av en debatt mellan Perus båda presidentkandidater som visade sig äga rum där.

Imorgon ger vi oss av norrut igen!

Cusco, kvällen före vandringen mot Machu Picchu

2006-05-06T00:24:00.001+02:00

Efter en natts fantastisk vildmarkscamping nära en gammal inka-begravningsplats, där traktens barn samlades kring lastbilen och lekte med oss, anlände vi till Cusco i Peru igår eftermiddag. Vi har idag ägnat oss åt att ladda upp inför den tre dagar långa fotvandringen till Machu Picchu genom att införskaffa nödvändigheter (batterier och vattentäta ponchos bland annat), ta det lugnt och kika på omgivningarna.

Titicacasjön, foreller och kräftor

2006-05-06T00:24:00.000+02:00

(3 maj)
Titicacasjön är en anslående syn, belägen 3800 meter över havet med solglittrande, klarblått vatten så långt ögat når och halsbrytande berg på alla sidor. Till Copacabana, en liten stad - sömnig så här i slutet av säsongen och belägen på sjöns sydostspets, kom vi framåt kvällen den första maj. Vi checkade in på ett enkelt hotell med en makalös utsikt över sjön och begav oss ut för att äta en sen middag.

I sjön har forell planterats in och finns således på alla restaurangers menyer. Inrättningen vi valde för vår måltid hyste dock föga kännedom om tillagning, så vi lämnade restaurangen ganska missnöjda.

I går (2 maj) tog vi en båt ut till Isla del Sol, där solen, enligt inkas legender, föddes. Ön är en sagolikt vacker plats, med mjuka kullar där flitigt utnyttjade terrasser rymmer odlingar och boskapsskötsel (lamor, får och grisar). Vi vandrade från öns sydspets till dess nordspets och tillryggalade en sträcka om drygt en mil. Många uråldriga inkatempel, boplatser och offerplatser besöktes längs vägen och vår entusiastiska guide gjorde vandringen mycket intressant.

På den här höjden är solen förbluffande stark, så jag brände mig ganska ordentligt och har nu antagit samma färg som en kokt kräfta.

Med gul kostym i La Paz

2006-05-02T00:38:00.000+02:00

Med gul kostym i La Paz
Originally uploaded by 12acres.

Vindlande, hisnande branta gator med åldriga, skeva hus i mjuka färger dominerar miljön kring vårt vandrarhem på Calle Illampu i La Paz. Staden är obeskrivligt vacker med omgivande snöklädda berg och tusen och åter tusen små hus som frimodigt klättrar på sluttningarna. Kringströvande på stadens gator blev vi snabbt andfådda av höjdskillnaden inom staden och den generellt sett höga höjden vi befinner oss på. Längs Calle Sagarnaga flanerade vi och betraktade det häpnadsväckande överflöd av mjuka alpackatröjor, -halsdukar, -strumpor och -vantar som fanns till försäljning jämte torkade lamafoster och amuletter i små, trånga butiker. Undertecknad inhandlade bland annat en billig gitarr för kommande kvällar kring lägerelden.

Igår kväll letade vi efter en restaurang som en av guideböckerna rekommenderade men då den inte tycktes finnas längre, valde vi en inrättning på måfå. Där blev vi serverade god mat och senare anvisade till en garderob, där gästerna - som en del av restaurangens koncept - tilldelades en utstyrsel för kvällen. Jag iklädde mig en hårresande gul dubbelknäppt kostym, medan Colm tilldelades en babyblå frikyrkopredikantskostym i tre delar. En mycket intressant, om än bisarr, upplevelse.

Soluppgång i Atacamaöknen

2006-04-30T00:38:00.000+02:00

Soluppgång i Atacamaöknen
Originally uploaded by 12acres.

Just när alla frukostbestyr avklarats och tälten packats in i lastbilen, vågade sig de första solstrålarna över åsarna. Landskapets stillhet rörde vid något inom oss alla och all aktivitet avstannade för ett par minuter. Tystnaden bröts endast av det lågmälda ljudet från dussinet digitalkameror, vars linser riktades mot det uråldriga men ständigt nya fenomenet.

Mitt i Atacamaöknen, en av världens torraste platser, slog vi läger igår kväll. Efter att vi rest våra tält på den torra, hårda marken tillagade matlaget en god gulasch, som avnjöts i skenet från en värmande, livlig lägereld. Mätta och trötta gick några av oss sedan upp på en av åsarna och tittade på de tusen och åter tusen stjärnorna på Chiles ändlösa, andlösa natthimmel.

Bergsvandring och observatorier

2006-04-20T18:40:00.000+02:00

I Santiago sade vi farväl till nagra av vara reskamrater som slutade sin resa där. Min tältkamrat Tony var en av dem - nu delar jag tält med en stadigt byggd engelsman i trettiofemarsaldern, en ganska faordig man med granande tinningar och ett rabarkat utseende, det senare accentueras av ett ärr som löper längs ena kinden. Hans temperament aterspeglas dock inte i utseendet - Jason är en vänlig man.

Fran Santiago begav vi oss norrut mot La Campanas nationalpark, där de tre inbitna fotvandrarna - Colm, Liz och jag - beslöt att vandra uppför det berg som dominerar nationalparken och ocksa delar dess namn. Föga anade vi vad som väntade oss.

Vid niotiden gav vi oss av fran campingen och började var vandring uppat. Efter ett par timmar tunnades skogen ut och lämnade plats at stora stenblock. Den sista biten upp till toppen innebar mer eller mindre klättring medelst händer och fötter - när vi till slut nadde toppen framat eftermiddagen var vi ganska trötta.

Vi njöt länge och väl av utsikten - lite för länge. När vi ater nadde den täta skogen var det redan mörkt och innan vi kommit till lägret var det becksvart. Förvisso hade vi bade karta och ficklampor, men att befinna sig i okänd skog framat kvällen är ända lite obehagligt.

Fran nationalparken styrde vi kosan mot Vicuna, där vi besökte ett observatorium när mörkret lagt sig. En passionerad man visade oss en mängd konstellationer, kluster, planeter och nebulosor pa den stjarnklara himlen. Mycket intressant!

Igar nadde vi La Serena, en kuststad belägen i en vik, där en lang, vacker sandstrand löper längs hela stadens sträckning. Eftersom badsäsongen precis tagit slut, är staden mer eller mindre tömd pa turister och gör verkligen skäl för sitt namn. Mycket fridfullt. Pa kvallen anordnade Jason och Colm en "punch night" - efter middagen serverades en ganska alkoholstark fruktbal.

Somliga, som min nya tältkamrat Jason, hade avsevärda problem att hitta till tältet när natten föll pa.

Idag har vi en ganska lugn dag här i staden, nagra av oss strosar omkring pa gatorna, kollar mail, kikar pa sevärdheter och äter lunch.

Långfredag i Santiago

2006-04-14T21:12:00.000+02:00

Långfredag i Santiago
Originally uploaded by 12acres.

Vi anlände till Santiago igår eftermiddag. Efter att ha inkvarterat oss på Hotel Espana, begav vi oss till en trevlig restaurang för en gruppmåltid. I Santiago lämnar några ur gruppen resan, medan några tillkommer.

Efter middagen hamnade vi på en liten, obskyr klubb utan skyltar, där man var tvungen att knacka på en dörr för att bli insläppt. Bra musik, mycket folk; en intressant upplevelse!

Nu sitter vi på en uteservering mitt i centrala Santiago och njuter av god mat, öl och det sköna vädret. Långfredagen bjuder inte på mycket aktiviteter, då det mesta är stängt. Glad påsk!

Myter som infriats om overlandresor

2006-04-11T20:57:00.000+02:00

Myter som infriats om overlandresor
Originally uploaded by 12acres.

På en overlandresa...

... får fordonet inte kallas 'buss' utan måste kallas lastbil.

... startar varje resdag med att Sweet Home Alabama spelas i bussens stereoanläggning.

... ges alla bussar namn efter kända kvinnliga skönheter, i vårt fall Cameron Diaz.

... låter alla manliga deltagare skägget växa vid någon tidpunkt för att se hur det klär dem.

... används underkläder ibland både en och två dagar i sträck.

... konsumeras stora mängder ost- och skinksmörgåsar.

Spöregn och kortspel

2006-04-11T19:42:00.000+02:00

Idag spöregnar det här i Pucon, så istället för att traska uppför vulkanen och titta på det bubblande infernot i den, spelar vi kort i campingens gemensamhetsutrymme. Inte illa det heller.

Paragliding, vulkaner och barbecue

2006-04-11T00:10:00.000+02:00

I Pucon, Chile, domineras stadsbilden av den majestätiska vulkanen Villarica, som kan ses fran varje punkt i staden. En tunn rök ringlar sig sakta ur den snötäckta toppen och nere i staden finns ljussignaler, som paminner om trafikljus, vars uppgift är att informera befolkningen när vulkanens aktivitetsgrad stiger. Informationstavlor beskriver vad ljusen betyder. För tillfället är signalen grön, vilket innebär att nagon nära förestaende fara inte föreligger. Gul signal innebär kraftig rökutveckling och röd signal ett utbrott.

Vi anlände igar kväll efter att ha haft en ganska lang dag i lastbilen. Den tillryggalagda sträckan, fran Bariloche till Pucon, var ungefär 34 mil och dessutom skulle gränsen mellan Argentina och Chile passeras - ganska segt.

Bariloche var fantastiskt vackert. En ganska stor stad, pa ena sidan omgiven av branta, höga berg och pa andra sidan en stor glittrande sjö. Kvällen tillbringade vi med en gemensam middag pa en trevlig restaurang, som omväxling fran de senaste dagarnas campingmat.

När jag tittade pa vilka aktiviteter som staden hade att erbjuda, beslöt jag mig ganska raskt för att pröva pa paragliding, vilket innebär att man utrustad med fallskärm tar ett skutt fran en klippa och svävar i luften, buren av de uppatsträvande vindarna. Colm, irländaren, blev eld och lagor och hängde pa.

Klockan nio pa morgonen skulle vi bli upplockade av en man vid namn Ernesto, som ansvarade för paraglidingen. Klockan nio ringde telefonen och Ernesto meddelade att vindarna tyvärr inte var gynnsamma och att vi skulle vänta till klockan elva och se om förhallandena förändrats. Klockan elva ringde telefonen och Ernesto meddelade, aterigen, att vindarna inte var gynnsamma och att vi skulle vänta till klockan tre och se om läget var bättre da.

Colm och jag begav oss ganska uppgivna ned till centrum, eftersom vi insag att det förmodligen inte skulle bli nagon flygtur idag. Vi strosade runt i staden, at lunch och köpte ett par t-shirts. Framat tretiden gick vi tillbaks till vandrarhemmet för att se om det ända fanns nagon chans att fa en flygtur.

Klockan tre ringde telefonen och Ernesto meddelade att vindarna inte var gynnsamma, men att det ända sag ljust ut. Vi skulle bli hämtade vid vandrarhemmet klockan fyra. Under väntan, började vi skoja om hur Ernesto, en tuff fallskärmskille, skulle se ut. Jag sa att han säkert var en Antonio Banderas-typ med langt, vagigt har och shorts - Colm replikerade att han säkert körde jeep och hade ett glittrande leende.

Klockan fyra precis sladdade en gammal, dammig Fiat in pa vandrarhemmets gardsplan och ut kliver en lang, gänglig man iförd en sjabbig, sliten tröja. Han presenterade sig som Ernesto. Colm och jag smalog at var totala missräkning vad gällde Ernesto. Den dieseldrivna Fiaten kördes till en plats där vi skulle möta den andra fallskärmspiloten - hoppen genomförs alltid som tandemhopp med erfarna instruktörer.

Vi väntade och väntade, men den andre piloten dök inte upp. Ernesto ringde i sin telefon och vi väntade ytterligare en stund. Ett par bilar körde förbi, men nagon fallskärmspilot syntes inte till.

Plötsligt, runt ett hörn kommer en stor jeep glidande och parkerar bredvid oss, och i bilen sitter en Antonio Banderas-typ, med langt, vagigt har, ett glittrande leende och shorts. Han presenterade sig som Frederico. Jag kunde inte halla mig för skratt.

I jeepen begav vi oss till toppen av Cerro Otto, ett av stadens manga berg. Här blev vi utrustade med fallskärmar, hjälmar och en vinddräkt. Vi slog oss ned pa bergssidan och väntade pa att vinden skulle bli gynnsam. Ernesto meddelade att det snart var dags att ge sig av. I de manga karbinhakar, remmar och annat som fallskärmen var utrustad med, kopplade Frederico ihop sig med mig och instruerade mig att ga framat med raska steg sa snart han sa till. Jag gjorde som han sade och tva sekunder senare var vi bada högt uppe i luften.

Svävande pa vindarna cirklade vi, som kondorer, en stund kring kaféet som lag pa bergets topp, varefter vi i breda svängar flög över staden: Frederico pekade ut byggnader och berg allteftersom vi passerade ovanför dem. Tystnaden var fullkomlig, endast vinden och enstaka hundskall nedifran hördes. Vi flög omkring i gott och väl en halvtimmes tid innan vi nadde marken. En fantastisk upplevelse!

Ikväll ska vi ha barbecue pa tältplatsen - mängder av kött har inhandlats och ved insamlades pa vägen mellan Bariloche och Pucon. Gott!

Nationalparker, sol och regn

2006-04-04T19:34:00.000+02:00

I El Chaltén, en liten by i sodra Argentina, har vi slagit lager ett par dagar. Vi kom hit via ett besok i byn El Calafate, dar vi fotvandrade och tittade pa glaciarer. Dit kom vi fran Torres del Paines nationalpark, dar vi tillbringade fyra dagar med langa dagsturer, uppemot tre mil vardera. Torres del Paine bjod pa fantastiska naturvyer - sjoarna ar glittrande turkosa av smaltvattnet fran glaciarerna och kring bergstopparna ses slojor av sno, som bokstavligen blaser av topparna.

Staden El Chaltén ar belagen i en nationalpark, Los Glaciares, och pa alla sidor omgiven av hoga, snokladda berg. Idag blaser det kallt och regnar - temperaturen haller sig ett par grader ovanfor fryspunkten. Pa programmet idag stod en tremilavandring over en glaciar har i parken, men den blev tyvarr installd pa grund av vadret - internet och en promenad kring byn far utgora substitut. I morgon drar vi vidare med lastbilen mot Bariloche, som ligger en bra bit norrut.

Gruppen, som jag reser med, bestar av tjugofyra personer i alla aldrar. Det ar en bra blandning av positiva manniskor fran Kanada, USA, Storbritannien, Irland och Frankrike. Igar firade var franska deltagare sin 33:e fodelsedag, sa henne firade vi med en gemensam middag pa en av byns restauranger. Vi at en minst sagt delikat argentinsk stuvning foljd av en otroligt god chokladtarta, drack goda drinkar och stannade till etablissemanget stangde.

Sa langt söderut man kan komma (nästan)

2006-03-23T21:52:00.000+01:00

Längs strandpromenaden i Ushuaia har man en hisnande utsikt över bergen som omgärdar denna lilla stad. Kvarteren försöker, men törs inte riktigt klättra uppför bergssidorna; gatorna sluttar trots detta brant ned mot vattnet. Pa en liten utsiktspunkt alldeles nere vid vattnet satt jag och at en enkel seneftermiddagslunch bestaende av bröd, ost och inhemsk öl, som jag inhandlade i en butik ett stenkast fran mitt hotell. Gott!

En ljum vind blaser genom staden, och solen värmer behagligt. Vädret paminner mest av allt om en behaglig, varm, svensk var. En speciell känsla infinner sig onekligen när man inser att nästa större landmassa rakt söderut faktiskt är Antarktis.

Flyget landade vid tvatiden i eftermiddags, lokal tid (när klockan är fjorton här, är den arton hemma). Det var en lang flygtur - i Madrid var väntan lang och seg, i Buenos Aires fick jag springa mellan terminalerna för inrikes- och utrikesflyg eftersom planet var lite försenat, och när planet sedan mellanlandade i El Calafate utan min vetskap, trodde jag att jag var i Ushuaia och steg helt sonika av planet. Jag märkte ganska snabbt mitt misstag. Flygplatspersonalen, av det vänliga tillmötesgaendet att döma, hade nog varit med om detta förr.

I morgon börjar det stora äventyret - jag ansluter till resegruppen klockan tio pa Hostal Americas och sedan bär det av!

På Kastrup!

2006-03-22T16:37:00.000+01:00

På Kastrup!
Originally uploaded by 12acres.

Med lite drygt en timme tills planet skall gå, sitter jag på Kastrup och tittar på det vackra vårvädret som till slut även nått hit. Alla reseattribut är på plats: biljetter, fjärilar i magen och en lätt oro att något inte ska klaffa.

Också värt att nämnas är att Ingvar Oldsberg sågs hasta förbi för en liten stund sedan. Hoppas dock inte att det var resans höjdpunkt.

Sista kvällen!

2006-03-21T18:55:00.000+01:00

Jag sitter på tåget hem från Köpenhamn och tittar ut över sundet, där några tunna sjok av is ännu dröjer sig kvar. Det är svårt att förstå, att jag ska tillbringa våren och sommaren på en annan kontinent. Fjärilarna fladdrar omkring i magen och jag är spänd av förväntan inför vad denna resa ska föra med sig. Imorgon bär det av!

Test...

2006-03-20T13:15:00.000+01:00

Test...
Originally uploaded by 12acres.

Jag testar att ladda upp bild från mobiltelefon. Räknas Danmark som 'utomlands'?

Skjut inte upp till morgondagen...

2006-03-14T09:55:00.000+01:00

... det som kan göras i övermorgon!

Till alla som någon gång funderar på att göra en resa liknande den som jag skall ge mig ut på om lite drygt en vecka har jag endast ett råd att ge: det går inte att börja för tidigt med förberedelserna! Jag säger det igen: det går inte att börja för tidigt med förberedelserna!

Allteftersom tiden för avresa nalkas, inser jag hur mycket små saker jag har kvar att göra! Måste fixa inventarielista för min andrahandshyresgäst, måste vaccineras (skall jag göra idag), måste få blanketter för autogiro till ett par företag, måste ställa av bilen, måste ett dussin saker till. För att inte tala om allt som måste hinnas med på jobbet! Människor som känner mig väl kan se hur mina annars ganska lugna anletsdrag gradvis förändras och något jagat, jäktat letar sig in i min blick.

Om en vecka sitter jag sista arbetsdagen inför min tjänstledighet och har förhoppningsvis allt ordnat. Förhoppningsvis.

Nedräkning till Sydamerikaresan!

2006-03-11T16:13:00.000+01:00

Idag är det bara elva dagar kvar tills jag återigen sätter mig i en flygplansstol och ger mig ut på resa! Sydamerika är resmålet och första anhalten är staden Ushuaia [länk], längst ned på Sydamerikas sydspets. Klockan tio på förmiddagen sammanstrålar resegruppen på hotellet Hostal America för att så småningom ge sig av på ett fem månader långt äventyr som kommer att föra oss genom i stort sett hela kontinenten. Mina medresenärer är människor från hela världen: Kanada, Frankrike, Australien, Storbritannien, USA och Tyskland kan nämnas bland de nationaliteter som finns representerade. Gruppen är även åldersmässigt brett sammansatt - yngsta deltagaren är 19 år, medan den äldsta är 62.

Idag har jag i det strålande härliga vintervädret besökt ett par friluftsbutiker här i Malmö och kan nu bocka av ett par viktiga punkter på inköpslistan: en kraftig 65-litersryggsäck har inhandlats jämte sovsäck - de nattliga temperaturvariationerna under resan varierar mellan ett par minusgrader och varma tropiska nätter, så det var inte ett enkelt val.

Sista dagen i Goa!

2006-01-09T13:43:00.000+01:00

Sista dagen i Goa kom med en ovantad varme. Hela dagen har tillbringats i vattnets narhet: antingen badande eller sittande i strandbrynet med vagorna skoljande over kroppen. Harligt! En av oss har idag skaffat sig en fin henna-tatuering. Solen blev stundtals nastan alltfor varm och temperaturen har hela dagen legat en bra bit over trettiostrecket.

Vi begav oss litet tidigare till hotellet, for att i slutandan kunna sova nagon timme langre innan vi skall med bussen som gar klockan fyra pa morgonen fran hotellet. Ingrid och jag har nu kopt oss extra resvaskor och provpackningen nu pa eftermiddagen visar att allt tycks fa plats. Dock skall vi gora av med vara sista slantar efter restaurangbesoket, sa vi far se om det ar nagon otymplig sitar eller liknande som skall packas ned innan kvallen ar over.

Goas sista middag kommer vi att avnjuta pa Kebabs & Curries, dar vi var pa matlagningskurs tidigare i veckan. De har en mycket god meny, och det vattnas i munnen bara man tanker pa lackerheterna de serverar.

Det kanns konstigt att nu sa smaningom borja tanka pa hemfarden. Tva veckor gar fort, alltfor fort. Imorgon vid den har tiden ar vi ater i Sverige med kyla, sno och elande. Vi har dock bestamt att vi senast 2010 skall gora om syskoneskapaden, fast var vi hamnar da ar annu holjt i dunkel.

Sol, bad och barberare

2006-01-08T15:55:00.000+01:00

Idag har vi arbetat hart for att battra pa vara solbrannor. Hela dagen har tillbringats i tre solstolar pa stranden. Dagen har varit den varmaste hittills, och nar detta skrivs vid halv nio-tiden ar det fortfarande cirka trettio grader utomhus. Det gar at mycket vatten.

Efter stranden begav vi oss till hotellet for att pusta ut efter den harda dagen och svalka oss med Kingfisher-ol. Gott! Efter dusch och avslappning promenerade vi till Calangutes centrum, dar vi shoppade litet grand. Lars besokte aven en barberarsalong. Systrarna sager att skracken lyste ur mina ogon de forsta minutrarna, men efter en stund kunde jag slappna av. Behandlingen var grundlig, med dubbel rakning med nytt rakblad, efterfoljande isbitsmassage, pudring och insmorjning. Jag erbjods ocksa en skvatt fran Old Spice-flaskan, men jag avbojde vanligt men bestamt. Hela behandlingen kostade 50 rupier (cirka 10 svenska kronor). De pastod frackt nog att jag var lite smutsig, men lyckligtvis kunde de erbjuda ansiktsrengoring ocksa. Jag tackade nej.

Nasta anhalt ar restaurangen Waves, dar en servitor forhoppningsvis har skaffat oss ett par cd-skivor, som han erbjod sig gora sist vi var dar. Maten ar ocksa mycket god, sa det kommer nog bli en trevlig afton.

Igarkvall akte vi tuk-tuk till Candolim for att besoka restaurangen the Stone House. Detta visade sig vara ett lyckokast: en mysig utomhusrestaurang med blues- och jazzmusik i hogtalarna och god mat. Har fick vi for forsta gangen stifta bekantskap med feni - den lokala spritvarianten, som tillverkas av bl a cashewnotter. Att saga att det ar gott ar att vara snall, men det slank ned anda. Vi provade ocksa bebinca, ett slags pannkakstartsliknande efterratt, som inte foll oss i smaken alls. Den ovriga maten var dock superb.

Taxi till Versao-stranden!

2006-01-07T15:07:00.000+01:00

Idag hade vi planerat in en utflykt mot Goas sodra delar, narmare bestamt Versao, som ar belaget nagra mil soder om Panaji. En taxichauffor som vi anlitat tidigare, Leo, fanns pa avtalad tid utanfor hotellet och sa borjade farden. Vad vi inte raknat med var att Leo faktiskt inte hade den blekaste aning om var stranden lag, utan korde lite pa mafa och fick fraga sig fram. Resan tog darmed nastan tva timmar, mot beraknade en timme. Vi fick dock trevlig sightseeing och nagon storre nod gick det inte pa oss.

Resan var verkligen vard besvaret. Stod man pa stranden och tittade soderut, lag milsvid, helt ode strand for ens fotter. Inte en strandforsaljare eller solbadare sa langt ogat kunde na. Tittade man norrut, sag man vacker gronska och dar bakom den vackra cementfabriken som da och da drog igang en hogljudd siren. Bortsett fran detta faktum, var stranden helt fantastisk. Varmt vatten, vajande palmer, vit sand, vackra snackor och en hel koloni av sma strandkrabbor som pilade fram och tillbaks over stranden.

Pa den enda strandrestaurang som fanns att tillga, Wow 916, var vi de enda gasterna och hade minst tva kypare per person. Vi fick basta platsen pa en liten tradkrone-terrass dit en smal, vindlande trappa ledde. God mat hade de ocksa.

Ikvall har vi provpackat vara resvaskor. Lars, med sin nyinkopta vaska, inser att han blir tvungen att kopa ytterligare en vaska for att fa plats med sina saker. Ingrid oroar sig for en rejal bagage-overvikt, eftersom hennes vaska kraver tva starka karlar for att rubbas. Anna gonar sig at sin rymliga, svenskkopta resvaska dar det fortfarande finns gott om utrymme. Ryktet sager att det ekar i den, och att hon inte tanker lana ut sitt extra utrymme.

Nu ar vi pa vag mot Candolim, soder om Calangute, for att ata middag pa the Stone House, som skall ha bra mat och trevlig musik.

Bananblad och uteblivet biobesok

2006-01-06T16:33:00.000+01:00

Pa vag till stranden kopte vi idag frukt vid vagkanten av tre barn, som hade ett litet stand dar ananas, clementiner och bananer bjods ut. Den farska ananasen, som vi avnjot framat eftermiddagen, var mycket god. Dagen forflot annars ganska lugnt och stilla - sol, bad och ytterligare sol. Lars ar ganska rod efter dagens forsok med solskyddsfaktor tva. Ingrid fick helkroppsmassage av den kvinna i shacket som anvisar solstolar. Vi kollade ocksa pa hennatatueringar, men hittade inget monster vi tyckte om. Till lunch fick vi grillad kingfish, som smakade mycket bra. Ingrid fick aterigen besok av en odla pa toaletten.

Nar vi gick hem motte vi en hel hjord av kor, som var pa vag mot stranden for att ta del av de mumsigheter som resterna fran shacken utgor. Ater pa hotellet upptackte Lars att hans byxor i fint, vitt linne var forsvunna. Mysteriet kvarstar, men kanske har hotellets personal tagit byxorna for lakan och stadat undan dem.

Ikvall hade vi bestamt oss for att ga pa bio och se en riktig bollywood-film. Vi hade noga kontrollerat pa var karta var biografen lag, och tog en ny vag mot stadens centrum. Val framme noterade vi att ingen biograf fanns, och efter vissa efterforskningar fann vi att biografen var stangd.

Middagen intog vi pa the Plantain Leaf, en hundraprocentigt vegetarisk restaurang, som var mycket valbesokt, bade av lokalbefolkning och turister. Inredningen liknade mest av allt interioren i en tagvanthall - fasta bankar med galonsitsar och -ryggstod, allt belyst under en milt uttryckt skarp belysning. Maten var god, bland ratterna kan namnas minimajs- och svampmasalan och den grona art-masalan.

Nu ar vi pa vag hem, och har aterigen stannat till vid Iway, som internetkafet heter, for att meddela oss till resten av varlden. Imorgon bar det av i taxi till Goas sodra delar for lite nya vyer!

Matlagningskurs!

2006-01-05T16:29:00.000+01:00

Idag var det antligen dags for den omtalade matlagningskursen hos Kebabs & Curries. Vi steg upp ganska tidigt, tog del av hotellets vid det har laget ganska bekanta frukost och gav oss av till restaurangen som ligger tio minuters promenad fran hotellet. Tio forvantansfulla deltagare, alla svenskar eller finlandare, tog sedan plats pa takterassen till restaurangen, som gavs behaglig skugga av ett stort tak.

Inledningsvis fick vi smaka pa en mangd olika kryddor och lara oss mer om deras ayurvediska egenskaper - huruvida de har en uppvarmande eller nedkylande effekt, matsmaltningsbeframjande eller orosdampande. Mycket intressant. Bland kryddorna fanns curryblad, chili, kanel, senapsfron, kummin och royal-kummin, svartpeppar, nejlika och givetvis olika former av koriander, exempelvis gron koriander och torkad.

Snart nog var det dags att ta plats i koket. Vi fick har lara oss den kulinariska skillnaden mellan Indiens norra, sodra och centrala delar. Goa intar en sarstallning och blandar friskt bland alla influenser, inhemska saval som portugisiska. Menyn bestod av fyra ratter och ett kumminris: en kycklingmasala, en rakgryta fran Kerala, en vegetarisk ratt med buffelost och en ratt med syrliga linser.

Under restaurangagarinnan Priyas goda pedagogik och charmiga satt, tillagade vi under mycket forvaning och glada skratt ratterna, som sedan avnjots pa terrassen. Som vi njot!

Matta och belatna begav vi oss flera timmar efter starten ater till hotellet, dar vi dock inte stannade, utan vi bytte om till bekvamare klader och tagade ned till stranden, dar vi tillbringade eftermiddagen pa Ritz strandshack. Ingrid fick sallskap av en tva decimeter lang odla vid besok pa shackets bekvamlighetsinrattning.

Tibetansk marknad foljde efter stranden, och ett par intressanta inkop gjordes. Kvallens stora fraga har varit vilken restaurang vi skall valja for var kvallsmaltid. Igar foll valet pa ytterligare en italiensk restaurang, dar vi at pizza och drack inhemskt vin fran producenten Sula. Restaurangen beboddes av minst en halvdecimeterlang kackerlacka, som muntert krop langs vaggen dar vi satt och at. Efter en skrona som Lars berattade, lyfte samtliga pa sina pizzor nar de kom.

Hippiemarknad och skraddarbesok

2006-01-04T14:18:00.000+01:00

Idag hade vi planerat en ganska tidig uppstigning, sa att vi skulle slippa den utlovade trafikstockningen vid hippiemarknaden i Anjuna. Vi gav oss av strax efter frukost i en taxi som stod vid hotellet. Innan vi kunde kora var vi dock tvungna att stanna till vid grannhuset till hotellet, som visade sig tillhora taxifirmans agare. Dar hamtade den gode taxichaufforen stora vattendunkar fulla med bensin, som stod i solgasset pa verandan, dar agarens tvaariga barn ocksa lekte glatt. Efter pafyllning av bensin, bar det av mot Anjuna for ett aterbesok pa marknaden.

Nagon trafikstockning sag vi inte till - vi misstanker att det bara ar ett argument for att salja utflykter med batresa. Kanske stockning uppstar om man aker stor buss. Hippiemarknaden var lika anslaende som forra veckan, med den stora skillnaden att Lars fatt pa sig de stora spenderbyxorna och handlade allt fran trummor till kuddoverdrag. Ett myller av manniskor overallt, envisa forsaljare som inte ger sig av forran man nastan blir arg pa dem, en enorm hetta och ett ofantligt utbud.

Hela marknaden ar som en stor labyrint av stand och smala gangar. Det doftar av nejlika och saffran fran kryddstanden, spelas goa trance fran musikstanden och en arom av blandad rokelse ligger som en matta over hela marknaden. Det ar en fantastisk, om an utmattande, upplevelse att besoka marknaden.

Tre timmar senare hade vi avtalat med taxichaufforen om upphamtning. Klockan tva stod han punktligt pa samma stalle som vi blivit avslappta och korde oss hem till hotellet. Trotta som vi var, inspekterade vi alla vara inkop och bestallde sedan en enklare lunch som vi intog i skuggan av ett trad vid den solglittrande poolen.

En stund senare lag vi alla tre och vilade middag. Somnen gjorde oss gott, och tre kvart senare gjorde vi oss i ordning for kvallens aktiviteter. Forsta punkten pa listan var att hamta Lars kostym, som enligt utsaga skulle vara fardig idag. Hos skraddaren mottogs vi varmt och visst var den stiliga, svarta, kritstrecksrandiga kostymen med tillhorande sidenskjorta fardig. Den passade alldeles utmarkt, och medan skraddaren berattade om sina drommar att besoka England, pressades skjortan nagonstans i butikens andra lokaler.

Kostymen lamnades pa hotellet och nu ar vi pa vag for att ata middag!

Avslappningsdag med italiensk pragel

2006-01-03T17:22:00.000+01:00

Stora, skummande vagor slar in mot stranderna. Nar man star i vattnet, sveps man obonhorligen med av det ljumma vattnet. Det blir djupt ganska snabbt. Harligt!

Vi solbadade mer eller mindre hela dagen idag och Lars, som garna sover ganska lange, missade frukosttiden pa hotellet och at agg, bonor och toast pa strand-shacket. Av en forbiflanerande strandforsaljare prutade Ingrid ned priset pa hajtandshalsband fran 400 rupier till 200 rupier (cirka 40 kronor). Da hogg Anna och Lars till och slog till pa varsitt halsband for 125 rupier stycket. Vi hyser vissa misstankar om att djuret kanske inte ar haj, utan en av vara fyrbenta vanner som ses stryka kring soptunnorna, men for oss kommer det alltid att vara hajtander. Vi har aven diskuterat att skaffa tatueringar.

En prydlig ung man fran Goas turistmyndighet lat Ingrid fylla i en enkat angaende upplevelsen av Goa som turistmal. Kanske ar de igang med ett kvalitetssakringsarbete (se gardagens upplevelse av turistbyran i Panaji).

Nagot vi reflekterat mycket over under var vistelse ar sophanteringen har i Goa. Det verkar inte finnas nagon struktur for detta overhuvudtaget, utan man ser ofta manniskor branna sina sopor utomhus - ibland drabbas man av lattare nederbord, som man som svensk identifierar som sno, men som strax visar sig besta av aska. Pa ett stalle pa stranden star det tunnor uppsatta for sopor, men de ar ett sa kallat "neighbourhood initiative", alltsa inget kommunalt eller statligt ansvar. Korna och hundarna ater ganska friskt av avfallet och bidrar salunda till sophanteringen. Man kan undra hur djurens mag- och tarmsystem ser ut med en daglig kost av plast, aluminium och skrap.

Framat femtiden gick vi tillbaks till hotellet for lite avkoppling. Ingrid och Lars spelade kinaschack och vi njot alla av varsin kyld Kingfisher.

Efter att ha duschat och gjort oss iordning, promenerade vi till restaurangen Little Italy. Huvudbyggnaden var en stor, vit byggnad med joniska kolonner och lila konstbelysning underifran. I en mycket stor, stenlagd tradgard stod borden utplacerade och vi anvisades ett bord under ett trad, som aven det var belyst underifran, fast med gront ljus. Detsamma gallde for storre delen av vaxtligheten i tradgarden. Menyn var klassiskt italiensk med antipasti, pizzor, pasta och allt vad man kan vanta sig - allt i vegetarisk tappning. Vi valde alla olika typer av pasta, och maten smakade mycket bra. Restaurangens inredning uppvagdes saledes till fullo av maten. Toaletten fortjanar ett speciellt omdome: rena och snygga sma rum som efter varje besok stadades av en ung pojke.

Nu skall vi strax bege oss hemat igen och pa vagen koper vi lite dricksvatten. Imorgon vantar ater den stora hippiemarknaden i Anjuna, sa det blir relativt tidig (9.00) uppstigning.

Besok i Panaji och hos skraddare!

2006-01-03T14:38:00.000+01:00

Dagen borjade okristligt tidigt med att vi steg upp klockan atta, at frukost pa hotellet och gav oss ivag mot en av busshallplatserna i Calangute for att darifran ta bussen till delstatens huvudstad Panaji, eller Panjim som den ocksa kallas.

Busshallplatsen ligger precis vid genomfartsleden i Calangute, precis vid en kyrka som faktiskt star mitt i gatan, prydd av ett kors i neon. Bussen stod redan vid hallplatsen nar vi anlande, sa vi skyndade pa stegen och hoppade pa bussen. I varje buss finns ett slags konduktor, som dels uppmarksammar nar nagon vill stiga av bussen eller kliva pa och dels tar upp betalning av passagerarna. Man kan saledes stiga av bussen i princip var som helst och aven ge tecken till en forbipasserande buss att man vill aka med, sa stannar den.

Resan till Panaji kostade hela 8 rupier (motsvarande 1.60 svenska kronor) och tog ungefar trettio minuter. Bussens kvalitet lamnade en del ovrigt att onska - hatthyllan, till exempel, var fastklistrad med tejp. Skyltar med budskapet "no spitting" fanns i bussen.

Fran Panajis myllrande busstation begav vi oss promenerande mot stadens centrum. Pa vagen passerade vi en stor kontorsbyggnad under konstruktion; byggnadsstallningarna var tillverkade av langa smala tradstammar som sammanflatats pa nagot markligt vis. Efter en stund beslot vi oss for att ta en tuk-tuk till stadens gamla portugisiska kvarter, San Tome'. Otroligt charmiga och dammiga, bedagade kvarter fran tiden da portugiserna hade sitt storhetsvalde. Ganska forfallna byggnader med prunkande tradgardar lag sida vid sida langs trottoarerna, vilka var utrustade med halvmeterdjupa rannstenar.

Vi strosade runt i kvarteren en ganska lang stund och begav oss darefter mot indiska statens turistbyra, som skulle ligga vid ett torg. Val framme vid torget konstaterade vi att ingen turistbyra fanns i sikte. I en tidningsaffar fragade vi om det fanns en turistbyra vid torget och joda, det skulle finnas en pa andra vaningen med entre' i en stor, rod port.

Porten fann vi utan problem - inte nagonstans fanns ett anslag som talade om att det fanns en turistbyra i byggnaden. Pa andra vaningen av byggnaden steg vi in i ett kontor som hamtat ur en film: flaktar snurrade i taket tre meter ovanfor oss, moblemang i morkbrunt tra och en korrekt indisk tjansteman som bjod oss att sitta ned. Broschyrer och annat material var uppenbarligen inte denna turistbyras starka sida, inte heller nagot slags marknadsforing fran personalens sida. Varje fraga bemottes med ett svar, men mer an sa var det inte.

Utrustade med nagra nya upplysningar begav vi oss langs 18th June Road ned mot en biograf, dar vi planerade att se en Bollywoodfilm - en klassisk, indiskproducerad film pa hindi. Tyvarr passade inte tidsprogrammet oss, utan vi bad att fa lana toaletten i den mycket tjusiga, moderna byggnaden innan vi gav oss av mot marknaden. Panajis "Old Market" var en upplevelse: under presenningar och skynken fanns en enorm marknad med ett stort utbud av varor. Mycket lite turister passerade genom marknaden och vi vackte ett visst intresse. Har shoppades mycket spannande saker. Atmosfaren var helt fantastisk - en mangd dofter, bade behagliga och mindre behagliga, ett gytter av sma gangar och stand och otroligt mycket manniskor. I ett stand som drevs av en man som forsokte likna en indisk Elvis Presley kopplade vi av, efter lang tids shopping, med lask till det facila priset av sju rupier (1.40 svenska kronor).

Vi strovade vidare genom staden pa jakt efter ett tempel, som vi fatt rekommenderat pa turistbyran. Vi fann det, men det liknade mest av allt en skola: pa garden spelade ett gang pojkar cricket med tennisboll. Det var heller inte tillatet att ga in i templet. Hungriga hade vi hunnit bli vid det har laget, sa vi begav oss mot en restaurang. Vi passerade en flickskola med elever i skoluniform. De fnissade lite blygt at oss och ropade "Hello!". Val framme igen vid torget dar turistbyran lag, tog vi en tuk-tuk till en restaurang vid namn Venite, som vi fatt rekommenderad via en guidebok.

Restaurangen var belagen pa andra vaningen i ett gammalt hus med franska balkonger. De vita vaggarna och taket var i rummet dar vi satt och at tackta av avsiktligt klotter som tidigare gaster producerat. Vi at alla varsin rakcurry, som var mycket god.

Efter maltiden sokte vi upp ett postkontor, dar vykort postades och frimarken inhandlades. Vagen var darefter inte sarskilt lang till busstationen, dar vi tog en expressbuss mot Calangute. Vad "express" betydde ar en gata, priset var en rupie hogre, men bussen gick precis lika fort.

Ater i Calangute besokte vi en skraddare, dar Lars tog matt for en tredelad, kritstrecksrandig, svart kostym. Skraddaren tog matt pa bredden, tvaren, langden och djupet och antecknade allt mycket noga i en liten bok. Antalet onskade knappar i vasten, snittet pa byxorna och slaget pa kavajen noterade ocksa. Kostymen blir klar pa onsdag och kostar en spottstyver jamfort med svenska priser. Jag kan knappt barga mig! Hos skraddaren sag vi ocksa en kackerlacka stor som en tumme.

Snart var vi ater pa hotellet. Plotsligt borjade strommen komma och ga med en halvtimmes mellanrum, ungefar, vilket foranledde att denna resedagbok publiceras en dag forsent: jag hann skicka ett mail fran internetkafet innan strommen slog ut alla datorer.

Vi gick ett par hundra meter langs huvudgatan till en restaurang som vi besokte forsta kvallen vid namn "Waves" dar vi at en mycket god maltid. Lars och Ingrid at varsin ordentlig kottbit med peppar- respektive brandysas och varma gronsaker respektive spenat-, champinjon- och vitloksrora. Anna valde fylld blackfisk till forratt och at en god fiskratt till huvudratt. Till detta drack vi en cider som hette Tempest som inte alls var god, sa vi tog in Kingfisher istallet.

Dagen avslutades med att vi shoppade loss pa rokelse, bland annat.

Nyarskonserten i Wien...

2006-01-01T15:05:00.000+01:00

... kandes inte sa aktuell idag, sa den beslot vi oss unisont for att hoppa over. Istallet har vi haft en lugn, skon dag pa stranden efter gardagens minst sagt spektakulara nyarsfirande.

Nyarssupe'n intog vi, som sagt, pa Kebabs & Curries Exclusive Indian Restaurant, dar vi bokat bord for kvallen. Det hade inte behovts, ty restaurangens gaster var ganska fataliga. Vi borjade med en god Pina Colada respektive whisky (Anna), sedan borjade gourmetmiddagen.

En stor del av nojet med att besoka restaurangerna har ar att lasa menyerna och Kebabs & Curries ar inte nagot undantag. Till forratt bestallde vi nagot indierna kallar kycklingkebab, men som svensk skulle man nog mer valja att kalla det grillspett. Aven tandoorigrillade tigerrakor och fiskgrillspett ingick bland forrattslackerheterna. Till maltiden bestallde vi vart forsta indiska vin, en viogner som valkyld kompletterade maltiden perfekt. Lars huvudratt kallades rogan josh och bestod av lammbitar i god, kryddstark sas till vilket serverades ett ris blandat med frukt och cashewnotter och ett naanbrod med vitlok. Ingrids huvudratt var en tandooritallrik med ett overflod av olika tandooriratter med smor- och vitloksris samt naanbrod smaksatt med chili och ost. Anna at en hajgryta i god kokosmjolksas med limeris och koriandernaanbrod.

Mycket matta och belatna bestallde vi ett goanskt te gjort pa ingefara och kardemumma med mjolk och socker i (Anna), en jamaican coffee gjord pa mork rom, kaffe, socker och gradde (Lars) samt en slat kopp kaffe (Ingrid).

Maltiderna har avslutas ofta med att ett litet fat med sockerdragerade, kulorta anisfron bars in tillsammans med notan, sa ocksa den har gangen. Frona skall tuggas och anses framja matsmaltning och andedrakt - lite som ett Extra-tuggummi som avbryter syraattacken pa tanderna med andra ord. Som den uppmarksamme lasaren sakert noterat, ar vi mycket imponerade av den kulinariska floran har och nar vi fick reda pa att restaurangen anordnar halvdagsmatlagningskurser blev vi mycket intresserade. Kanske blir det en sadan kurs framat veckan.

Efter middagen strosade vi ned till den milslanga stranden, dar en enorm mangd manniskor samlats. Stora bal flammade vilt med jamna mellanrum langs stranden, i takt med den intensiva musik som spelades overallt. Vid tolvslaget vidtog ett fyrverkeri som vi aldrig sett maken till. Overdadiga pjaser avfyrades med minimalt sakerhetsavstand och himlen fylldes av en sallan skadad fargprakt och krutdoft. Sjalv blev jag traffad i huvudet av en vilsekommet stjarnfall, men ingen skada skedd.

Nar fyrverkeriet sa smaningom avtog, begav vi oss pa en ganska lang promenad langs stranden och kom fram till Calangutes huvudgata, dar det intensiva folklivet tilltog i styrka. Gatan boljade fram och tillbaks av manniskor och bilar stod ilsket tutande mitt i alltihopa. Telefonnaten var helt overbelastade av nyarsonskande manniskor och det drojde mer an en timme pa det nya aret innan vi kunde ringa och lyckonska vara familjemedlemmar. Mer eller mindre alla vi motte under promenaden skakade hand med oss och onskade oss gott nytt ar; vi gjorde likadant. Det tog lang, lang tid innan vi nadde tillbaks till hotellet.

Tillbaka pa hotellet motte vi en av de hotellanstallda och en vakt, som vi kom i samsprak med. De verkar mer eller mindre arbeta dygnet runt och ar alltid vanliga. Mannen som vi sade god natt till vid tretiden var, enligt egen utsaga, i tjanst igen redan klockan fem nasta morgon. Vakten talade ingen engelska overhuvudtaget, men sjong litet senare en serenad utanfor var balkong.

Idag har vi som sagt tagit det lugnt, shoppat lite pa den tibetanska marknaden pa vagen hem fran stranden. Semestrande indier har artigt bett att fa bli fotograferade med oss, och vi sitter nog alla snart i nagot familjealbum nagonstans i indien. Langs Calangutes huvudgata, dar marknaden ligger, sag vi ocksa pullingforsaljare (rostat ris, alltsa, for er som inte kanner till det riktiga namnet), sockerrorsjuicetillverkning och tillverkning av spunnet socker. Intressant.

Nu ar vi pa vag for ater avnjuta en god middag. Hoppas att ni har det bra hemma i Sverige.

Nyarsafton

2005-12-31T15:40:00.000+01:00

Idag steg vi upp ganska tidigt och kunde pa sa satt ta del av en varm och frasch frukost. Den korta slingriga promenaden langs den dammiga vagen ned mot stranden avverkades kvickt. Pa vagen mot stranden ligger skjul byggda av presenningar och trevliga vitrappade villor grannar. Vi valde idag ett engelskdominerat beach shack vid namn Cafe' del Mar. Hoga vagor valtrade sig in mot stranden; man sveptes med av dem utan mojlighet att halla balansen. Lunchen idag bestod av goda vindaloo-rakor fish tikka och risbiryani i stor portion samt fiskcurry.

Hela dagen har saledes agnats at sol bad och avslappning. Skont!

Eftersom innehallet i vara planbocker sedan lange sinat begav vi oss efter att ha gatt hem till hotellet mot bankomaten som dock stangde precis nar vi kom fram. Pengapafyllning. Under tiden detta pagick spenderade vi de sista av vara slantar pa skivor av Lata Mangeshka och Asha Bhosle samt diverse vaskor och annat trevligt.

Ater pa hotellet efter kontantuttaget beslot vi oss for att koppla av med en Pina Colada vid poolen. Denna drink smakade mest ananasjuice och hade ett mycket mycket litet alkoholinnehall men gick ned anda.

Nu ar vi pa vag mot restaurangen dar vi bokat bord for var nyarsmiddag. Det blir Kebabs & Curries goda meny och sedan vantar tolvslaget pa stranden dar vi skall intaga vart medhavda champagnemetodtillverkade vin ur dammiga plastmuggar som inhandlats dagen till ara. Vi har ocksa gulblaa serpentiner och ballonger i samma farg. Stranden verkar vara det som galler ikvall och man varnas overallt for att aka taxi ikvall pa grund av frekventa och langvariga trafikstockningar.

Gott nytt ar onskar Lars Ingrid och Anna.

Det saknas tyvarr kommatecken pa detta tangentbord sa dessa far ni helt enkelt tanka er.

Sol, bad och shopping

2005-12-30T17:36:00.000+01:00

Vi vaknade ganska sent idag och hann precis avnjuta den stekta-potatis-omelett-frukt-och-juice-frukosten innan den dukades undan. Antligen har vi lart oss att uppskatta den! Stranden lockade naturligtvis aven idag och nar alla kroppar var insmorda med solskyddsfaktor 20 (i vissa fall en obestambar faktor, enligt utsaga 25) begav vi oss i sakta mak nedat stranden. Efter att ha lart oss av gardagens misstag, valde vi idag att direkt lagga oss pa de "kostnadsfria" solstolarna (det forvantas naturligtvis att man ater lunch, bestaller lask och annat som erbjuds). Idag foll valet pa dem som tillhandaholls av shacket Jolly Boy Beach Shack.

Lange, lange gonade vi oss under parasoll och njot av den ljumma havsbrisen. Da och da tog vi oss ett dopp och njot av de kylda drycker som bars ut till oss av shackets personal. Vi at en lattare lunch bestaende av blackfisk (Ingrid) och vegetarisk curry (Anna och Lars) vilket inte helt ovantat skoljdes ned med en kingfisher-ol. Shacken har faktiskt, vilken man kanske inte hade vantat sig, western style-toaletter vilket innebar en liten hydda av palm eller annat naturmaterial, i vilken har placerats en ordinar porslinsstol med en tunna vatten och ett oskar vid sidan om. I hyddan for dagen fanns ocksa en liten odla, som hade sin hemvist strax till vanster om dorren. Vagg i vagg lag restaurangens diskavdelning och toalett.

Under eftermiddagen inhandlades bland annat halsband av valdoftande sandeltra och det koptes ocksa helkroppsmassage for en billig penning. Mycket behagligt! Vi noterade ocksa att delstaten Goa begagnar sig av exakt samma former och farger i sin flagga som Sverige: ett gult kors mot bla bakgrund. Lite forvirrande.

Det marks tydligt, att en stor helg ar i annalkande. Allteftersom eftermiddagen led, dok fler och fler manniskor upp pa stranden, till storsta delen indier pa ferie fran andra delar av landet. Vi tittar pa dem, och de tittar pa oss. Det ar intressant att konstatera, att manga av dessa helt sonika badar med kladerna pa.

Nar den harda arbetsdagen pa stranden var avklarad, begav vi oss mot Calangutes marknadsgata for att sa sakteliga ta oss hemat. Under tva timmar kom vi cirka tvahundra meter. Utbudet ar enormt och lockande. Shoppingen fick som alltid avbrytas for vatskeintag och -utslapp. Vi at middag pa andra vaningen av en restaurang i kanten av marknadsgatan, med en intressant trafikstockning som forgaves dirigerades av poliser, vilt ackompanjerade av signalhorn och helljusblinkningar. Middagen bestod av tandoorikyckling (Lars) och marinerad, grillad haj (Anna och Ingrid), till vilket vi at biriyaniris och naanbrod.

Den uppmarksamme lasaren har noterat att det hittills inte kommit upp nagra fotografier pa detta utrymme, vilket far skyllas pa den undermaliga tekniken pa internetcafeet, men idag har vi en annan losning for att tackla problemet. Vi har latit branna en cd med bilderna pa, och denna verkar accepteras av systemet har.

Gardagen (min fodelsedag!) avslutades med att vi akte tuk-tuk soderut till byn Candolim, som ar sammanvuxen langs en osynlig linje med Calangute. Vi begav oss till den svenskagda restaurangen Mermaid, som var fullbokad nar vi kom, sa vi intog en drink pa en bar som lag precis runt om hornet. Nar vi bestallt kom sa smaningom en slokorad servitor tillbaka till bordet och sade att han skulle vara tillbaks om tio minuter. Markligt. Vi insag att han skulle springa ivag och kopa de ingredienser som saknades till vara drinkar, varpa vi bad honom visa vilka drinkar de faktiskt kunde tillverka. Trots att vi valde nya drinkar, sag vi den stackars servitoren smita ivag i alla fall en liten stund senare och komma tillbaka med en flaska till halften gomd bakom ryggen. Drinkarna (Sex on the Beach respektive whisky) var ljumma, men goda.

Pa restaurangen blev vi serverade en utsokt middag: bakpotatis (Lars) och blackfisk med vitlok till forratt (Ingrid och Anna) samt fiskcurry (Anna), kyckling korma (Ingrid) och kyckling tikka (Lars). Har gjorde vi det stora misstaget att bestalla Cobra i stallet for Kingfisher. Det var inte gott. Fodelsedagsbarnet fick dessutom en efterrattsdrink med det passande namnet Zombie. Den var god och kall!

Ater pa hotellet gjorde vi "inbrott" hos portieren som hade stangt for natten. Noden har ingen lag nar man behover sin rumsnyckel!

Min fodelsedag!

2005-12-29T14:28:00.000+01:00

Idag blev jag vackt av skonsang i form av 'ja ma han leva' fran mina bada systrar. De forarade mig vackra gavor och en fin uppvaktning. Dagen har vi agnat at skon avslappning pa stranden i Calangute. Sol, sol och ater sol dranker stranderna i behaglig varme och medfor att man latt branner sig pa oronen. Efter att en kortare stund legat direkt i sanden pa vara handdukar och plagats svart av mycket envisa strandforsaljare, fann vi det battre att dra oss upp nagra meter och begagna oss av de solstolar som stalls till forfogande av de sa kallade shacks som finns pa stranden. Dessa shacks erbjuder mat och dryck med skiftande utbud och kvalitet. En cola kostade motsvarande fyra kronor och den lunch som vi at gick loss pa hela sjutton kronor. Ni forstar att det ar svindlande belopp man gor av med har. Lunchen bestod av en gronsakscurry med ris och kingfisher-ol, och som dessert at vi en kokosnotpannkaka. Enkelt, och mycket gott.

Nagra timmar senare gav vi oss av mot hotellet igen, for en stunds avkoppling pa balkongen efter den harda dagen. Ytterligare en kingfisher-ol slank ned. Nu skall vi strax fa oss annu en god middag till livs. Kanske tar vi tuk-tuk till Candolim, byn som ligger soder om Calangute, kanske blir det nagot annat. Aterstar att se.

Gardagskvallens middag var en riktig hojdpunkt. Pa en restaurang vid namn Kebabs & Curries, som vi fatt oss rekommenderad, bestallde vi till forratt friterade aubergineskivor med koriander och myntasas och till huvudratt at jag en stor, hel tandoorigrillad fisk med ris, och mina systrar valde tigerrakor med limeris och cashewnotter respektive nanbrod med vitlok.

Hippiemarknad i Goa

2005-12-28T15:46:00.001+01:00

Gardagens valkomstmote medforde i alla fall en god sak: vi anmalde oss till en arrangerad utflykt. Efter en frukost pa hotellet, som intogs utomhus och bestod av stekt potatis, omelett och obeskrivligt ointressant vitt brod med marmelad som smakar som biprodukten fran en kemisk-teknisk fabrik och ett glas melonjuice, begav vi oss till den narbelagna bussuppsamlingsplatsen.

Dagens mal var den omtalade hippiemarkanden i norra Goa. En kortare, icke-luftkonditionerad, skumpig busstur i vanstertrafik genom landsbygd bjod pa fantastiska vyer: lokala slakterier med kott utbjudet direkt pa gatan, tvatterier vid flod med torkning pa langa torkstreck langs risfaltskanterna, en stackars misshandlad, utstyrd, "helig" elefant vars foto kunde fas for dyra pengar samt en och annan helig ko. Bussfarden avslutades i Morgin, som tidigare varit beromt for sina havsskoldpaddor som aterkom varje ar for att lagga agg. Nu finns dock inte dessa kvar, men istallet finns en mangd restauranger och hotell. Vi slappade en stund pa stranden och at en god buffe'lunch innan en bat kom och plockade upp oss for fard mot den stora hippiemarknaden i Anjuna, vilken avhalls varje onsdag.

Makalost, ar det bestaende intrycket fran marknaden. Ett orimligt stort omrade har exploaterats och risfalt har fatt ge vika for denna brokiga kommers. Har kan verkligen allt kopas: motorcyklar, t-shirts, vackert tibetanskt hantverk, instrument, tyger, silversmycken, knark och cd-skivor. Listan kan goras annu langre. Vi varnades sarskilt for speciella man, vilka utrustade med langre stalstickor bryskt sticker in dessa i oronen pa folk, presenterar en imponerande vaxklump och kraver rundlig betalning for sina tjanster. Om ersattning utgar for brusten trumhinna framgick inte.

Med tunna planbocker gav vi oss fran marknaden ett par timmar senare och fardades ater mot Calangute. Vi har idag lart oss bland annat att pruta ordentligt och bestamt saga nej till tiggare.

Pa hotellrummet har vi frossat i cashewnotter, som betingar ett lojligt lagt pris har, och druckit goda drinkar. Nu har vi precis mellanlandat pa ett internetcafe innan vi beger oss for att ata middag.

Temperaturen idag ligger pa cirka 28-30 behagliga grader och vattnet i Arabiska havet ar ljummet och skont. Hoppas det slaskar och att ni fryser hemma i Sverige. Tyvarr har tekniska problem uppstatt pa internetcafeet, sa vi kan annu inte overfora nagra bilder till internet. Forhoppningsvis kommer detta senare!

Forsta dagen i Indien!

2005-12-28T15:26:00.000+01:00

Urstigningen ur planet nar man anlant till ett varmt land ar alltid en mindre, men dock angenam, chock. Idag blev chocken desto storre da vi omedelbart konfronterades med indisk byrakrati, vilken kravde att ett flertal blanketter med dubbla kopior skulle fa fyllas i endast for intrade till landet, samt indisk icke-altruistisk entragen hjalpsamhet. Det senare manifesterade sig i att en mindre grupp overnitiska bagagebarare pa flygplatsen bryskt slet at sig bagaget, sprang ivag med dem och darefter avkravde oss stackars orutinerade, ovarldsvana resenarer pa dricks ("give me all your change, sir"). Intressant.

Nar vi sa smaningom lamnat flygplatsen i transferbussen och akt pa en vindlande resa genom Goas landskap till var destination, Calangute, mottes vi av en mangd fascinerande intryck: ett aldrig sinande myller av manniskor och dofter, ett standigt trafikkaos med tutande bilar (som om de forsoker upplysa om sin narvaro i trafiken, om och om igen), motorcyklar som kor slalom, hundar springande mitt i vagen, pastridiga taxichaufforer och en behaglig ljum bris. Ett totalt, men anda ordnat, kaos.

Trotta efter ett dygn utan somn, checkade vi in pa hotellet och kopplade av efter en promenad pa stan for att insupa atmosfaren. Ett par timmars vila och pooldopp var precis vad vi behovde, innan det var dags for varje arrangerad resas absoluta obligatorium: valkomstmotet. Detta var i arlighetens namn inte speciellt intressant, och nagra av de trottare askadarna kunde ses nicka till bade en och tva ganger medan de kacka reseledarna upptradde i sari och indisk linnekostym.

Efter motets slut begav vi oss till en narbelagen restaurang, som intressant nog drevs av en konstnar; lokalen tjanstgjorde ocksa som galleri. Jag at en god kycklingratt med ris och drack ett glas Kingfisher-ol till, mina systrar likasa. Nar vi lamnade lokalen pagick en livekonsert med sitarspelare (sitarist?) i en annan del av restaurangen och vi tillbringade ett par minuter med att lyssna pa honom.

Val hemma pa hotellet drojde det inte lange forran trottheten gjorde sig pamind, och vi somnade ganska snart.

På Kastrup

2005-12-26T14:26:00.000+01:00

Så är vi äntligen incheckade, röntgade och godkända för resa! Till livs har vi fått oss ett par goda korvar och ett glas öl. Den slutliga ombordstigningen dröjer ännu en stund, men det börjar pirra så smått i resnerverna och det är svårt att tänka sig att snöfallet utanför fönstret kommer att bytas mot 28 graders värme och solsken om mindre än ett dygn.

En sista, god burgare!

2005-12-26T11:54:00.000+01:00

Idag bär det av! I väntan på tåget sitter jag på Malmö central och har precis avnjutit en god hamburgare. Har hört att de är extra aktsamma om sina kor i Indien, så det gäller att passa på.
Mina systrar ansluter på Svågertorp och därifrån tar vi oss vidare till Kastrup för avfärd. Det är införselförbud på indisk valuta, upplyste den gode växlingstjänstemannen mig om, så jag har växlat ett par hundralappar till amerikanska dollar.
Snart går tåget! Oh, vad det ska bli spännande! Undrar vad jag glömt hemma...

Bara tre dagar kvar!

2005-12-22T17:41:00.000+01:00

Imorgon är det sista arbetsdagen innan jul och idag blev vi förärade företagets årliga julklapp: en flaska god konjak. Dagarna sniglar sig fram och jag trodde ett tag att den här veckan aldrig skulle komma till sitt slut. Så går det när man väntar på något gott! Imorgon bär det av till Halmstad för traditionsenligt julfirande; det skall bli skönt att trycka i sig för mycket sill och skinka!

Knappt en vecka kvar!

2005-12-18T22:59:00.000+01:00

Om knappt en vecka är det dags! Den 26 december bär det av till Indien, närmare bestämt till Goa! Med mina systrar! Biljetterna är klara, passet är kontrollerat, visumet är ordnat och sprutorna har tagits (dock inte utan viss svettbrytning).

Oh, vad jag ser fram emot detta! Det blir en lång och seg vecka på jobbet.